Bokutkast Frihet är att vara jag - utan någons tillåtelse

Kap 1 Utmattning, avsnitt 2

Diagnos

– det är som att gå med mössan i nävarna, blicken sänkt och be om ursäkt att man tar upp deras tid och be om lov för att få lite andrum som man egentligen inte förtjänar

Vissa saker är borta ur minnet från denna tid och vissa saker kommer jag ihåg väldigt tydligt. De fysiska läkarbesöken som blev några stycken minns jag väl, inte vad som sades men mer hur jag upplevde dem. Under första veckan jag var hemma och vilade upp mig så ringde jag Hälsocentralen för att få en tid att kolla upp blodvärden mm eftersom jag var så trött och då fick jag en telefontid med läkaren. ”Telefontid?” ”Okej, hur sjutton ska jag kunna få hjälp via telefonen, jag behövde ju få ta prover för att få reda på varför jag är så trött och varför jag bara blir tröttare och tröttare fastän jag vilar”. ”Jag har säkert någon allvarlig brist på något”. ”Eller någon sjukdom, kanske en hjärntumör”. Jag fick i alla fall en vecka senare ett fysiskt möte med en läkare, men då hade de redan hunnit gått 4 dagar in på en sjukskrivning som inte var ”godkänd”.

Varför jag tar upp detta är att det här var så jäkla jobbigt för en del av mig, prestationsprinsessan, jag slet oerhört ont av att inte göra ”rätt för mig”. Jag provade ju att jobba på måndagen, men det ledde till stress och panik och sedan vänta ända tills på torsdagen utan att göra något vettigt var något jag inte alls kunde acceptera. Jag var själv inte kapabel till att ge mig det godkännandet att fortsätta vila, vara sjukskriven, utan jag försökte verkligen att pressa mig. Det här var något som pågick inom mig och som fullkomligen rev och slet itu mig. Jag kan förklara det som att en del av mig var så slut, så tömd, så urlakad, redo att ge upp och släppa taget och som ropade på hjälp. Den andra delen, prestationsprinsessan, fajtades med näbbar och klor för att hålla huvudet upprätt, fortsätta kämpa, fortsätta göra rätt för mig, fortsätta vara duktig.

Jag minns att jag satt utanför väntrummet på Hälsocentralen och var så oerhört trött att jag fick hålla huvudet vilande i händerna för jag orkade liksom inte hålla det upprätt utan stöd. Jag kände mig så fruktansvärt ensam, utlämnad och fylld av skam. Hela mitt system slog bakut över tanken att behöva berätta varför jag var där, vad jag sökte för. Jag orkade bara inte prata om det, jag förstod ju inte ens själv vad som försiggick. Eller jag kunde nog helt enkelt inte erkänna för mig själv att jag inte orkade mer. Det kändes som jag stod med mössan i handen och blicken sänkt och skulle be om lov för att få något som jag egentligen inte var värd att få. Jag visste också att ställer läkaren frågan ”- Känner du att du vill sjukskriva dig ett tag?” så kommer jag att uppbåda min sista kraft och säga, ”Nej…det behövs inte”. Mitt innersta vrålar ”JAAAAAA, hjälp mig, se mig, fånga upp mig för jag sjunker”. Och min prestationsprinsessa säger ”Gud vad han/hon ska tycka jag är svag/vek , lat, arbetsskygg som inte vill och orkar jobba, nä du ta nu och bit ihop och ryck upp dig”.

Min läkare visade sig vara en ängel utan vingar. Hon var dessutom en tillfällig läkare just denna vecka, jobbade annars på en Stressmottagning i Stockholm. Hon tog direkt kommandot, ställde frågor utan att jag behövde leda samtalet, beställde provtagning och sjukskrev mig i 2,5 vecka till att börja med. Luften gick fullständigt ur mig, hon hörde mitt innerstas rop på hjälp.

När jag fick min diagnos av läkaren ”Utmattningsdepression” så hade jag väldigt svårt att ta till mig detta. Mina funderingar var ”Hur kunde detta hända mig”, ”jag älskade verkligen mitt jobb”, ”jag var riktigt duktig på det också”. ”Vad besvikna mina kollegor skulle bli på mig när jag inte ens orkar med ett vanligt jobb”. ”Vad skulle min chef säga, kommer jag någonsin få förtroendet att få komma tillbaka”.

Jag hade ett år tidigare blivit tilldelad en position i företaget som innebar ett stort ansvar och ett ansikte utåt för företaget. ”Och det kunde jag minsann inte klara av”.

”Vad skulle min omgivning tycka, att jag är för svag som inte pallar för trycket”. ”Att jag är lat”. Jag menar, ”kunde jag inte ens fixa familjeliv och heltidsarbete?” Jag kände mig helt enkelt misslyckad som inte klarade av att få ihop livspusslet, ”alla andra lyckas ju med det”. Jag kände mig misslyckad över att inte kunna vara en aktiv och drivande arbetskollega. Jag kände mig misslyckad över att inte orka vara en närvarande, kärleksfull och glad mamma. Jag kände mig misslyckad över att vara en passiv partner och jag kände mig misslyckad över att vara en frånvarande dotter och vän.

Svag, vek, värdelös och åter igen misslyckad.

En reflektion från denna tid är att man verkligen behöver vara frisk för att klara av att bli sjuk om man inte har hjälp och stöd från sin omgivning! Med det menar jag att det tar oerhört mycket kraft att uppbåda att för egen del kontakta läkare på Hälsocentral och kontakten med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Det är en känsla av förnedring och skam för att ta upp deras tid och för att belasta systemet och den är övermäktig. Jag vet i dag att detta var något som pågick inom mig, det satt i min kostym. Det vill säga det jag sa till mig själv och det jag trodde, men jag är övertygad om att vi är fler i denna situation som delar denna känsla. Som jag skrev tidigare är det som att gå med mössan i nävarna, blicken sänkt och be om ursäkt att man tar upp deras tid och be om lov för att få lite andrum som man egentligen inte förtjänar. Att sedan bli sjukskriven i korta sekvenser, 1-2 veckor per tillfälle, tar mycket energi som egentligen borde användas för återhämtning. Ny kontakt, nytt ställningstagande och många gånger en ny läkare att dra hela händelsen för.

När jag för tredje gången ringde Hälsocentralen, två tidigare telefonmöten och två besök inom loppet av 4 veckor så sa läkaren att hon inte kunde sjukskriva mig längre. Såvida jag inte hade en rehabiliteringsplan och att jag kontaktade en kurator på Hälsocentralen för träffar. Då orkade jag inte be mer, jag går tillbaka till jobbet om jag så skall behöva bli skjutsad dit i rullstol.

Med tanke på att jag brottades med otroligt mycket känslor av misslyckande så var det rent ut sagt skitjobbigt att ta ställning till om jag skulle klara av att gå till jobbet eller ej, vilket jag behövde göra inför varje läkarkontakt. Det pågick en vild inre strid med min prestationsprinsessa som drev mig att ”skärpa till mig”, ”fortsätta mata på”, ”bita ihop”, ”vara duktig” och en annan del som sakta men säkert sjönk djupare och djupare. Det var ångestladdat den första tiden på grund av just detta, att inte veta, att inte kunna slappna av. ”Vad kommer att hända och hur kommer det att lösa sig ekonomiskt?”. Som jag sa, jag var inte i det läget att jag kunde tillåta mig att bara vara, jag behövde någon utifrån som gav mig det godkännandet. Så dessa första 4 veckor gav mig ingen inre frid som kunde hjälpa min återhämtning utan mycket vånda och oro som dränerade mig ännu mer.

När jag inte orkade mer så hade jag tur att ha kollegor och en chef som tog över och ordnade så att jag hamnade under företagshälsovården istället. Läkare, beteendeterapeut och rehabiliteringsplan och där jag inte behövde göra mer än att vara och att dyka upp till de inbokade mötena. Jag hade fått godkännandet att släppa taget och en påfrestande och slitsam första månad övergick till ett andrum och en möjlighet att börja landa i mig själv och med bra hjälp även att börja läka och återhämta mig.

Jag är fullt medveten om att jag har varit väldigt lyckosam med att ha detta stöd vilket jag är övertygad om att det har hjälpt mig till en snabbare återhämtning och jag har både sett och fått höra avarterna till detta. Bekanta som genomgått utmattning och där arbetsplatsen eller systemet i sig inte på något sätt har backat upp i rehabiliteringsprocessen. Utan allt har legat i händerna på den redan utsatta personen vilket också gjort att återhämtningen tagit så mycket längre tid. En del av dem är fortfarande inte bra och brottas med återfall på återfall.

Sen ligger det såklart ett stort ansvar hos oss själva, att förstå att vi faktiskt behöver göra en förändring för att det skall bli bättre. Det är vi själva som måste göra det jobbet, det kan ingen göra åt oss. Men vi behöver hjälp & stöd för att göra det.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *