Bokutkast Frihet är att vara jag - utan någons tillåtelse

Kap 2, Dags att vakna, Avsnitt 1

Modig

Eget ansvar

– Jag ville bygga upp en ny stabil grund att stå på. Det är nog det starkaste kortet jag satt på, jag vill.

Hur kunde det bli så här, hur kan man driva sig själv till utmattning och andra sjukdomar och hur påbörjar man sin vandring tillbaka till livet?

Jag har inget facit på hand, jag kan bara dela med mig av mina erfarenheter, de insikter jag fått och det som fungerade för mig. Och, det jag tror på.

Jag hade turen att ha ett enormt stöd ifrån min omgivning, underbara kollegor och förstående chef. Jag hade förmånen att få hjälp med att komma i kontakt med företagshälsovård med jättebra läkare och en ännu bättre beteendeterapeut. Jag hade stöttande föräldrar, familj och vänner och jag kom även i kontakt med alternativa terapiformer & terapeuter som blev en viktig del i min resa framåt. Men framförallt så ville jag själv så starkt förändra, jag ville verkligen komma till insikt med hur jag fungerar, vem jag är. Jag ville bygga upp en ny stabil grund att stå på.

Det är nog det starkaste kortet jag satt på, jag vill.

Jag fick tidigt under min sjukskrivning höra begreppet ”företagets tragiska hjälte”, vilket då skulle vara jag. Det här var en av mina viktigaste insikter i min väg tillbaka som även verkade som en drivkraft. Jag var inget offer som någon har lämpat över en massa ansvar på. Jag blev fullt medveten om att jag helt och hållet på egen hand lyckats driva mig själv till en utmattning. Det fanns ingen eller något som jag kunde skylla detta på. ”Om det inte hade varit för att min chef lämpat över så mycket uppgifter på mig, då hade jag inte blivit sjuk”, ”Om bara de där personerna kunde bete sig så skulle mitt liv var så mycket enklare”, ”Om min man bara kunde förändra sig då skulle vårt förhållande fungera perfekt”, ”När jag har dom där pengarna på mitt bankkonto, då kommer jag att vara lycklig”, ”Jag har haft en tuff uppväxt så därför är mitt liv en strid idag”.

Det är så mycket enklare att lägga ansvaret i någon annans händer för då kan man ju i alla fall skylla på dom om det går åt helvete. Men när jag lägger ut detta ansvar på andra så tar jag även ifrån mig min egna kraft och det gör mig handlingsförlamad. Ett offer för omständigheterna vilket inte är på något sätt livgivande eller konstruktivt. Att tro att jag inte kan påverka min egna situation eller mitt egna välmående. Men det kan jag, det är faktiskt mitt egna ansvar. Oavsett vad jag har med mig i bagaget eller vilka människor jag har runt omkring oss så kan jag fullt ut påverka hur jag vill leva livet. Hur ont det än gör i mig så förstår jag idag att mitt liv är ett resultat av det val jag har gjort, även om valen inte varit medvetna.

Självklart så är inte den sista idioten född, men varför låta den bestämma hur jag ska må eller hur jag ska ha det?

Känner du igen dig? ”Jag blir så jäkla trött på grannen och dennes ouppfost- rade ungar”. ”Nu har dom förstört min lediga dag igen”. ”Jag som mådde så bra i morse när jag vaknade, men nu har dom sabbat den”. Nej, dom har inte förstört din lediga dag, det har du lyckats med helt själv.

Jag tror i ärlighetens namn inte på att det enbart är jobbet/arbetsgivaren som gör att vi går in i väggen. Jag tror snarare på att det är en kombination av att flera områden i livet är lite ur kurs. Att vi har ett beteende, en livsstrategi som driver oss ur kurs och som styr oss inom flera områden i våra liv, medvetet eller omedvetet. Och vi behöver ta reda på dessa beteenden, strategier för att kunna se vad det är vi gör mot oss själva. Vi behöver också ta reda på vem vi faktiskt Är bakom allt detta för att kunna skapa oss nya, hälsosammare strategier. Vem är jag och vad vill jag? Och i detta behöver vi vara smärtsamt ärliga med oss själva. Det skall gudarna veta att det satt långt inne att erkänna en del saker för mig själv.

Till exempel att bara erkänna för mig själv att jag är i stort behov av egen tid, i stillhet, i lugn och ro. Att jag faktiskt behöver det, vill ha det även om jag inte ansåg mig värd den. Att faktiskt ta min plats utan att jag skulle känna mig som ett jättestort Ego. Och när jag insåg att Ego faktiskt är något jag behöver vara betydligt oftare, så fick det för mig det negativa laddade ordet en betydligt rundare form.

Sen att också erkänna för mig själv att jag nöjt mig med ett liv som inte var i närheten av det liv jag ville leva. Alltså jag hade ett bra liv innan också, men det var inte mitt, jag hade skapat det utifrån vad jag trodde jag borde ha och vad jag trodde jag behövde vara.

Ja jag skulle kunna fortsätta här med massor av exempel som suttit djupt rotade, snacka om att jag levt i förnekelse i mångt och mycket. Men jag visste inte bättre då.

Jag har fått frågan många gånger om vad arbetsgivaren hade kunnat göra för mig. Vilket ansvar arbetsgivaren har i detta. Jag har verkligen tänkt mycket kring det om de hade kunnat gjort något för att förhindra att det skulle gå så långt som till en total utmattning och jag har även bollat lite med en psykoterapeut kring detta. Jag sa ganska direkt att min chef och mina kollegor inte hade kunnat gjort något, jag hade verkligen ingen insikt i vart jag var på väg att barka. Jag kanske behövde lära mig den hårda vägen. Ni vet, när mina kollegor sa åt mig att gå hem för dagen, jag jobbade oftast över. Eller att jag skulle slita mig för att ta en fika, ”snart, jag ska bara”. Eller att de sa rent ut att jag borde tagga ned lite och att jag jobbar för mycket, de var verkligen oroliga för mig. Jag tog inte detta som varningssignaler eller att jag behövde slå av på takten. Snarare så blev jag oerhört smickrad, kände mig ännu duktigare och oövervinnerlig och på det ruset kunde jag jobba ännu hårdare.

Så åter igen, hade de kunnat gjort något? Ja, det som nog hade behövts för att stoppa min framfart på det området hade varit att faktiskt tydligt och bestämt frånta mig arbetsuppgifter och kanske begränsa min arbetstid. Att inte jobba hemifrån när jag t.e.x var hemma med sjuka barn och framförallt lämna jobbtelefonen kvar på jobbet. Jag vet att jag skulle ha tagit detta väldigt hårt då och inte sett det som en hjälp utan snarare att jag blev fråntagen uppgifter för att jag inte gjorde mitt jobb tillräckligt bra. Men med tydlig information om varför så hade jag kanske lyssnat. Det som låg bakom detta var ett osunt beteendemönster och tankemönster så även en möjlighet att få prata med terapeut eller liknande hade varit av vikt i förebyggande syfte och framför allt skapa en medvetenhet kring det beteende jag hade.

Men jag vet också det att det var egentligen bara dom som jobbade närmast mig som såg att det inte var hälsosamt längre. Kollegor jag hade på andra orter, därav också min chef såg inte detta och eftersom jag alltid hade hög energi, visade mig alert och var glad.

Så hur jag än vrider och vänder på detta så kommer jag tillbaka till mig själv och mitt egna ansvar.

Om du nu faktiskt känner och erkänner för dig själv att det är alldeles för hög arbetspress, att du mår dåligt, sover dåligt eller har andra tecken på begynnande utmattning. Eller att du helt enkelt alltför sällan kan säga att du mår jättebra. Då måste du själv uppkalla modet att sätta ned foten och säga stopp. Jag vet att det är oerhört obehagligt, man kan ju faktiskt stöta sig med sina kollegor och chefen och rädslan för att bli av med sitt jobb. Och du kan klassas som motsträvig och i värsta fall lat och arbetsskygg.

Vissa arbetsplatser kanske inte ens bryr sig om hur sin personal mår. Men helt ärligt, hur mycket värd är då en sådan arbetsplats egentligen? Jag vet hur viktigt det är med en trygg inkomst och vi är beroende av att varje månad få in den. Men om detta ska vara på bekostnad på sin egna hälsa och på sitt egna liv så då ställer jag istället frågan. Hur mycket är ditt liv värt? Kanske det kan ge dig modet att sätta stopp.

Jag tycker att varningsklockan ringer när du övervägande har gråa dagar än ljusa. Och det gäller inte bara ditt yrkesverksamma liv utan ALLA områden i ditt liv.

Det jag upptäckt hos mig själv och som jag nämnde ovan är kraften i att göra sin röst hörd. Att stå upp för mig själv. Eller då motsatsen, kraftlösheten av att inte våga utrycka sin frustration eller det vi upplever, att inte våga göra sin röst hörd. Känslan av att inte kunna påverka sin situation.

I dag vet jag att jag kan, jag har rätt att sätta ned foten och säga vad jag tycker. Det känns i hela mitt system när något inte är bra eller är fel och då behöver jag uttrycka det. Jag var rädd för att göra det förut, för att vara obekväm, omständig, för att verka lat. Jag trodde att det jag hade att säga inte var något värt och jag ville inte orsaka några som helst vägbulor. Men det är oerhört viktigt att känna att vi kan påverka vår situation. För i känslan av att inte kunna påverka föds även stress och utmattning, då blir vi offer för omständigheterna. Och den gör oss handlingsförlamad. Och det här gäller som sagt inte bara på din arbetsplats utan i alla områden i ditt liv. Att faktiskt stå upp för dig, på samma sätt som du säkerligen skulle gå genom eld för att stå upp för någon annan, en vän eller dina barn. Det är ditt ansvar att göra det.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *