Bokutkast Frihet är att vara jag - utan någons tillåtelse

Kap 5, Att förändra, avsnitt 1

För mig har flera faktorer och områden varit jätteviktiga att ta reda på för att komma vidare i mitt liv. För att kunna förändra det som inte fungerat.
Och jag kommer dela med mig av det jag kommit fram till uppdelat per avsnitt.

Vem är jag – jag är inte här för att passa in i ditt liv

– Om jag hade vetat när jag var yngre det jag vet idag hade jag varit modig nog att gå min väg och inte anpassat mig in efter andras liv. Det går inte att göra något ogjort och jag förstår att jag har behövt göra denna resa för att vara där jag befinner mig idag.

Jag var och lyssnade på en föreläsning med Torkild Sköld för något år sedan och en sak han sa har fastnat hos mig. Han sa något i stil med: ”Vi är flera miljarder människor på denna jord och var och en av oss är helt unika, med unika förmågor och egenskaper. Jag är unik, Du är Unik. Ändå jämför vi oss med varandra vilket många gånger ger oss komplex, lågt självvärde och framförallt begränsar för oss. Eller så får vi ett uppblåst ego och ser ner på andra. Och inget av dessa hjälper oss överhuvudtaget. Alltså kom igen, om vi alla är olika, varför ens göra oss den otjänsten att jämföra sig med någon annan?

Jag tror verkligen på att vi alla är födda till denna värld med en unik uppsättning av egenskaper & talanger som vi är här för att utveckla, utrycka och förmedla till vår omvärld. Att använda oss utav dem på bästa tänkbara sätt.

Frihet är att vara Du – utan någons tillåtelse! Har du någonsin reflekterat över hur det är att vara DU, vem du är, hur Du känns och vad du vill? Visst låter det underbart? Frihet är att vara Du – utan någons tillåtelse!
Och så självklart hos många, ”såklart att jag är mig själv i alla lägen”.

Men för de allra flesta av oss, när vi börjar granska oss i sömmarna, tittar på hur kostymen är sammansatt så kommer vi se att vi är otroligt påverkade av vår omgivning. Att vi faktiskt ständigt frångår den vi är och det vi står för. Det här är något vi inte ens är medveten om att vi gör för vi gör det så ofta att det blivit en vana. Vi är präglade att anpassa oss efter andra och det går av bara farten. Vi är präglade att jämföra oss med andra och sträva efter att vara som någon annan, för att få tillhöra.
Och tyvärr så förstärker vi detta med att sätta etiketter på oss själva och faktiskt så gör vi det även på andra. Eller så blir vi tilldelade etiketter och även det i jämförelse med andra. Tex vid betyg, resultat på prov, prestationer, våra förmågor, pengar mm

”Men vad snackar jag om för etikett nu då?” Jo, en En etikett är en egenskap eller en förmåga eller oförmåga hos oss. Något vi tror om oss själva. Vi kan ha tagit oss an den själv eller så har vi fått den av någon annan. Dum, misslyckad, ful, tjock, kass på matte, sämst på fotboll, taskig vän, lat eller vad det nu kan vara. Dessa etiketter påverkar faktisk den vi är i allra högsta grad. För i allra flesta fall så finns där en stark känsla kopplad till den som gör att vi faktiskt tror på den.

Våra föräldrar, syskon, lärare, klasskamrater, tränaren kan sätta dessa etiketter på oss. Men du sätter dem även på dig själv om du inte har förmågan att avgöra om den verkligen är sant eller falsk.

När jag gick i andra klass, jag var då 8 år, så fick man anmäla sig för att vara med i en skolkör. Jag älskade verkligen att uppträda. Dansa, spela teater, sjunga, ja allt för att få stå inför människor och underhålla. För att komma med i skolkören så var man tvungen att göra en audition.

Bara det gör mig förbannad idag när jag tänker på det. Varför kunde inte alla barn som ville få vara med, bara få vara med och sjunga i denna kör?

Hur som helst så var alla tjejer i klassen intresserade att vara med i denna kör och vi alla fick gå iväg och göra denna audition, en och en. Jag minns detta så väl, jag var så nervös för jag ville så gärna vara med. Jag fick gå in i ett litet rum där det fanns ett piano och där då läraren satt och väntade. Vi skulle sjunga Tre små gummor. Jag kommer ihåg att jag började alldeles för högt och kunde inte riktigt sjunga ut och med en nervositet på det så var det säkerligen inte det bästa hon hade hört den dagen. Jag var alltså 8 år.
Sen några dagar senare kom den så kallade musikläraren till klassrummet och meddelade vilka som skulle få vara med i kören. Detta meddelades ut till alla i klassen. Alla flickor i klassen utom jag fick vara med.

Vad tror ni jag satte för etikett på mig själv i den stunden, där och då?
Jag har inte tagit en ton efter det, i alla fall inte en ton där någon annan har hört. Jag kan inte sjunga, blev en etikett. Men något ännu djupare rotade sig också, jag blev avvisad från tillhörigheten för jag var inte tillräckligt bra.
Jag minns faktiskt den dagen, jag minns känslan. Känslan av skam och förnedring och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Det finns inget 8 årigt barn som kan hantera en sådan här situation. Laddningen i känslan är så stark så den blir en sanning.
Till mitt försvar sa jag till mina klasskompisar: ”Äsch det spelar ingen roll jag ville ändå inte vara med, jag vill vara ute på rasten istället och spela fotboll”. Men inombords gjorde det så ont. Jag berättade inte ens om det hemma för jag skämdes så mycket för att jag, den enda av alla tjejer i klassen, inte varit tillräckligt bra för att få vara med.

Mina spontana sånguppträdanden på fester som barn upphörde där och då. Jag har också undvikit situationer som är för mig helt nya och där jag ska bli bedömd för något, med risk för att bli avvisad. Med andra ord har jag undvikit situationer som kan tänkas leda till samma känsla av skam och förnedring.

Förstår ni då vad jag menar med etiketter och hur de påverkar oss även upp i vuxen ålder?

Så, vad är det du går omkring och tror om dig själv? Vart har du fått höra det ifrån, Vem har satt den etiketten på dig? Misslyckad, hopplös, dum, ful. Hur vet du att den verkligen stämmer? Att den är sann? I jämförelse med vad?

När det kommer till etiketter som direkt påverkar de mjuka värdena det vill säga vårt egenvärde, så är det svårt att skjuta bort dom och ännu svårare när man är barn. För som barn ifrågasätter vi inte på samma sätt som vi kan göra när vi blivit äldre. Vi har heller inte dom verktygen för att kunna hantera det. Det kan även vara så att dessa blir kopplade till en så stark känsla som det blev för mig att man inte kan prata om det med någon vuxen. Det är så laddat att det bara inte går att sätta ord på det. Det gör bara ont. Och det kan verkligen få förödande konsekvenser framåt.

Så oavsett vem som har satt vad för etikett på dig och som har gjort att du be- gränsat dig och ditt liv efter detta. Och som fått dig att tro att du är någon du inte är. Eller som fått dig att tvivla på vad du kan eller inte kan. Så är det din uppgift, det är ditt ansvar att granska dina etiketter, syna dem i sömmarna och helt enkelt bestämma dig för om du tänker fortsätta använda dem. Det är du som väljer.

Ja kära nån det är ju inte konstigt att vi mår dåligt och ibland även kör slut på oss själva. Vi trampar runt här i världen och tror att vi måste göra en massa istället för att bara vara. Att vi inte är tillräckliga, kanske hopplösa, fula, dumma i huvudet, misslyckade eller vad det nu än är vi tror om oss själva. Tänk så mycket enklare det skulle vara om vi hade stärkande etiketter med oss istället. Tillräcklig, enastående, vacker, intelligent, kraftfull, kärleksfull finns hur många som helst faktiskt, men hur många av oss sitter med dessa?

Hur många gånger lyssnar vi inåt, på oss själva och vad vi verkligen vill? Vi tenderar gärna till att svara JA när vi kanske egentligen hade velat säga NEJ. Men vi vill inte göra någon besviken, inte verka ointresserad eller lat och framförallt inte verka självisk. Jag menar hur många gånger stannar Du upp och frågar dig själv: För vem gör jag det här?, Vill jag verkligen detta?
Så många gånger som hela mitt väsen har ropat nej, jag har faktiskt känt det. Det liksom kliar, skruvar sig inom mig, ett obehag, ett gnag. Och jag har även sett och känt tydligt framför mig vad jag hellre skulle behöva just då och vad jag skulle vilja göra. Jag formar munnen, öppnar den för att säga Nej och ut ploppar ett ”Ja”. ”Vad fan hände? ”

Vet ni vad jag gör idag? Jag tycker fortfarande att det är svårt att säga nej. Men när jag känner motståndet i kroppen och jag inte kan säga nej då ber jag faktiskt om att få återkomma med ett svar. Buy myself some time helt enkelt. Så jag verkligen kan känna efter i lugn och ro.

Och det jag verkligen vill säga med det här är att lyssna på din magkänsla, ditt hjärta, din intuition. Jag säger magkänslan nu för att inte förvirra, men för mig har dessa ord samma innebörd. Magkänslan finns faktiskt därinne och har den tystats ned länge kan den vara svår att höra men den viskar och får dig att känna om du bara stannar upp och lyssnar. När du ställs inför ett val, en möjlighet eller en fråga om din delaktighet. Direkt i det läget svarar magkänslan, det går fort så därför behöver den din uppmärksamhet. Det kan vara en form av sug i magen, en lyckokänsla, en upprymdhet, varm i hjärtat, en rysning i kroppen. Då är det ett JA. Lika snabbt som denna känsla kommer så drar även vår inre dialog igång, vår inre kritiker, egot och försöker prata förstånd med dig och trycka på dina etiketter. Att du inte är tillräcklig, inte kan, att du inte är värd det eller vad den nu säger till just dig.

På samma sätt är det om den första känslan är obehag, knut i magen, oro eller annat som skapar en olustkänsla hos dig. Då är det ett nej. Och lika snabbt efter detta kliver den lilla jäkeln fram och säger till dig att ”du måste ju ställa upp”, ”dom kan ju tro du är lat”, att ”du är vek om du inte säger ja”. Lita alltid på din magkänsla, det absolut första du känner innan den inre dialogen drar igång och river upp etiketterna och med de laddade känslor. För den är alltid rätt, den är Du. Och ibland när vi får konflikten mellan magkänslan och den inre kritikern kan det vara bra att backa bak lite, känna efter för dig själv. Att be om betänketid och sedan svara eller ta ett beslut.

Det är ju inte så lätt tänker du säkert nu, jag måste ju ställa upp för den och den, jag kan ju inte säga nej för då bli dom besviken på mig eller jag kan ju inte prioritera mig själv före barnen för då är jag en dålig mamma. Självklart är det inte lätt, då hade jag inte själv hamnat där jag hamnade. Men jag vill påstå att varje gång vi gör saker mot vår vilja för att behaga någon annan i tron om att det är just det vi behöver göra så dör en liten bit av oss. Vi gör övergrepp på oss själva. Jag vill tro att själen tröttas ut. När det här har fått pågå en längre tid så tappar vi tillslut bort den vi är ämnad att vara och det vi vill göra.

Vi slutar att lyssna på magkänslan.
Har vi tur får vi en ny möjlighet att hitta hem till oss själva eller så går vi hela livet i någon annans fotspår. Jag säger åter igen att det inte är fel att följa strömmen, det är upp till var och en att bestämma hur man vill att ens liv ska se ut. Men finns det någonstans en inre längtan efter något annat, en svag ifrågasättning om vad du håller på med, om livet verkligen ska behöva vara så här, så vill jag verkligen uppmuntra dig till att börja titta på det i dag.
DU har ett val, du kan välja annat än det du valt hittills i ditt liv. Det är ALR- DIG försent att ta upp en ny riktning. Jag menar det, det är aldrig försent.

Vi har ju kommit fram till nu att vi alla är olika, ingen annan människa är den andre lik. Vi har olika förmågor, egenskaper och talanger och vi är ju inte ens lika varandra utseendemässigt. Men likt förbannat så mäter vi oss själva och vårt värde i förhållande till någon annan. Och andras prestationer kan vara det avgörande betyget på vår egna prestation. Och det här får vi lära oss tidigt, att bli jämförda. Dels i vår uppfostran så jämförs vi med våra syskon av våra föräldrar, kanske även våra far- och morföräldrar, vi jämförs med våra kompisar eller med grannens ungar. I skolan jämförs vi av lärarna med våra klasskompisar och självklart jämför vi oss själva med våra vänner, syskon, klasskompisar osv. Förutom att vi jämför oss med andra så gör vi också allt som står i vår makt för att få tillhöra, även om det innebär att vi gör avkall på oss själva. Att vi måste anpassa oss för att få tillhöra en grupp, jag ser det lite som att man klipper vingar på fåglar, så att de inte kan flyga längre.

När jag var liten så gick jag nog ingen obemärkt förbi. Jag var väldigt öppen, orädd, otroligt godtrogen som trodde gott om allt och alla. Jag tror faktiskt att levde fullt ut i tron om att allt var möjligt, att jag kunde göra allt jag ville och allt jag drömde om. Och jag tog mig an saker nyfiket och utan prestation. Det är väl lite så barn gör, tankar som ”jag kan inte”, ”är inte tillräcklig” osv, har inte satt sig i oss då. Inte i tidig ålder i alla fall. Jag älskade att hålla hov, det vill säga spela teater, sjunga, prata och helst då såklart inför en publik. Det hade ingen betydelse om jag kände personerna eller inte. Jag var alltid glad och jag älskade att glädja andra. Mamma har berättat att hon tyckte det var jobbigt att ha med mig på stan, för jag kunde bara dra iväg nånstans. Och var vi på Stortorget i stan drog jag oftast iväg till A-lagarbänkarna som vi kallade det. Det var en del av torget med parkbänkar där många av stadens missbrukare höll till. Framför dessa bänkar var det byggt med stenar i olika platåer, vilket i min värld utgjorde en fantastisk scen att uppträda på och framför en publik som glatt hejade på och klappade i takt. Jag var nog i mitt esse på denna ”scen”, men mamma bannade mig nog varje gång. Inte för att jag var en kass entertainer men för att hon var rädd för vad jag skulle kunna råka ut för.

Jag minns de gånger jag stått på scen under min korta balettkarriär i 5-6 års åldern där jag gick all in som blåklocka längst fram eller när jag drog igång hejdlösa improvisationer under skolteatern. Eller sjöng hellre än bra på fester, men med helhjärtad insats. Alla dessa gånger har även min syster suttit och tittat på mig och skruvat sig obekvämt på stolen och självklart efter mina uppvisningar inte varit sen med att påtala hur pinsam jag var.

Jag kan även minnas att jag dämpats ned som barn, att inte ta så mycket plats som jag faktisk gör. Att inte vidga mina vyer så långt som jag gjorde jämfört med min syster som var blygare och försiktigare än mig. Jag vet att alla dessa olika incidenter inte har varit för att påtala för mig att jag inte är okej som jag är. Men med detta i bagaget och med likartade möten och incidenter uppåt i skolåldern så började jag sakta men säkert forma mig, anpassa mig. Jag ville inte bli förlöjligad, förmanad, förvisad eller att någon ska skämmas för mig. ”Det är nog inte okej att vara mig, det kan ju vara rent farlig att vara mig så jag måste anpassa mig efter dom andra jag är med för att få tillhöra och för att duga”.

När jag var 7 år började jag rida på en ridskola i stan. Jag älskade verkligen att vara i stallet och det syntes nog på mig, hade jag inte haft öron så hade nog huvudet delat sig. Jag hade ett ständigt leende på läpparna. Det kan jag själv inte minnas, men min ridlärare berättade för mig när jag sen var i 20 års ålder att hon minns mig från det att jag började där. Hon visste inte hur hon skulle vara runt mig, för jag log alltid och var så glad och hon trodde att det var åt henne jag hade så roligt, att jag skrattade åt henne. Hon blev helt enkelt obekväm runt mig, trots att jag bara var 7. Att hon såg rolig ut eller nåt sånt. Ni ser ju där hur det kan bli. Jag minns henne mycket väl från det att jag var liten för jag trodde inte att hon tyckte om mig (inte okej att vara jag) och hennes obekvämhet gentemot mig var att hon trodde att jag skrattade åt henne.

Jag minns också ett förrädiskt spel vi tjejer körde med i skolan. Vi kan faktiskt prata om det idag och fortfarande känna en styng av ångest när vi pratar om det. Ångest över vår egna upplevelse och ångest över vad vi utsatte varandra för. Vi var ett ganska så stort tjejgäng i klassen som umgicks alla tillsammans. Vi bodde i samma område så varje morgon hade vi en rutt där vi stannade och väntade in varandra för att sedan göra sällskap till skolan. Men av någon anledning, ingen av oss minns varför så började vi att frysa ut varandra. Som att vi valde ut någon i gruppen som skulle bli drabbad och så såg vi till att denna fick vara ensam några dagar i skolan innan den fick vara med igen. Det kanske egentligen bara var en dag, men jag minns det som en evighet. Jag tror nog att vi alla fick vara med om dessa dagar. Att få uppleva att en morgon är det inte längre några som står och väntar på dig utan har bestämt en annan tid, eller tagit en annan väg så att du inte ska kunna ansluta till gruppen. Hur ingen pratar med dig på skolan utan tisslar och tasslar så att man inte skall höra vad som sägs. Tittar på dig, fnissar och sedan fortsätter med sitt tissel, tassel. Inget vad man gjort för att förtjäna detta utan ren silent treatment. Det värsta tänkbara, så oerhört jobbigt och hjärtskärande. Och även om vi alla blev drabbade så tror jag att vi alla bär med oss detta sår som ändå skapades där och då. Denna silent treatment, att inte veta eller förstå varför kan ju även öppna upp för en egen tolkning att jag duger inte som jag är. Har man då med sig mer i bagaget som bekräftar detta så stärks denna sanning. Det blir en otroligt laddad etikett.

Jag tror jag skulle kunna fylla en hel bok med bara detta, det som sagts, gjorts, situationer som varit och hur jag själv har tolkat informationen utan att ha någon som hjälpt mig att förstå den. Som blivit sanningar för mig, gett mig mina etiketter och som sedan styrt mig och mina val omedvetet eller medvetet. Och ur detta har jag skapat mig en prestationsprinsessa, att om jag gör bra saker istället, då blir jag sedd, blir bekräftad. Att det jag gör är det som är bra, inte den jag Är. Jag tror att Ni alla som läser denna bok känner igen er på ett eller annat sätt. Säkert andra situationer ni bär med er och kanske andra etiketter som styr ert handlande idag.

Jag tror heller inte att det går att gå ett liv utan att bli traumatiserad på ett eller annat sätt. På samma sätt med våra barn, om inte vi tufsar till dem så kommer någon annan göra det. Jag tror att vi här för att utvecklas, att utveckla våra unika förmågor och talanger och för att göra det behöver vi utmaningar för att ta oss vidare i vår utveckling. Antingen så blundar vi för dem, tar omvägar eller låter bli att göra saker. Eller så konfronterar vi våra rädslor, ser, utmanar dem och fortsätter trots motstånd. De flesta av oss går hela livet genom att styra undan från detta för att slippa riva upp gamla sår och en liten del går sin väg oavsett vad som ställs framför dem. Jag vill gärna vara den sistnämnda, men hittills har jag varit den förstnämnda.

Det tog mig 43 år att komma till insikt med att jag är inte här för att passa in i någon annans värld utan jag är här för att skapa min egna. Jag är här för att sätta mitt egna unika fingeravtryck här i världen och jag börjar verkligen förstå vilken enorm skattkista jag sitter på, i mig själv. Jag har förmågor och egenskaper som ingen annan har och det är just dessa jag behöver ta ansvar för och utveckla så att andra människor kan få ta del av dem. Och för att utveckla dessa behöver jag tillgodose mig själv det jag behöver, ge mig näring för att blomma ut.

Den trånga kostymen jag burit handlar just om att jag anpassat mig in i en form som jag inte alls passar i. De egenskaper & talanger jag föddes med, den jag är ämnad att vara trodde jag inte var tillräcklig, att jag inte dög. Att det inte var okej att vara jag. Jag behöver inte förtjäna min rätt att vara här. Mina egenskaper som unik människa ger mig rätten att vara här. Och detsamma gäller för Dig.

Varför är det här så viktigt för mig, varför vill jag ens prata om detta. Räcker det inte med att jag ser till att förverkliga mig själv fullt ut och hjälpa mina egna barn att följa sina egna hjärtan och förverkliga sina egna drömmar och inte någon annans. Och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Nej jag kan inte nöja mig med att hjälpa bara mig själv och mina barn, jag vill faktiskt också bidra till andra människors välmående. För jag vet att det finns alternativa sätt att leva på. Jag visste det inte förut, men jag vet det nu.

Det finns även en självisk aspekt i detta och det är att det är svårt att göra förändringar i ett samhälle som inte är så tillåtande. Så jag tänker som så, genom att bidra med min egna resa så hoppas jag att kunna inspirera dig att ta dig an din. Vilket jag tror kommer ge ringar på vatten och ju fler vi blir som öppnar upp för något mer desto mer kommer vi underlätta, vara mer tillåtande och accepterande för varandra och för kommande generationer.

Jag vet att ju närmre vi kommer och lever med vårt autentiska jag, den vi Är. Desto lyckligare, friare & kärleksfullare blir vi mot oss själva och vår omgivning. Vi behöver inte döma andra, eller prata illa om andra för vi respekterar varandras olikheter. Jag vet att när jag ger mig tillåtelsen att vara den bästa versionen av mig själv så har jag inget behov av att klanka ned på andra eller missunna någon annan ett för den ett underbart liv. Tvärtom, så gläds jag med och inspireras av det.

Det krävs så mycket mod att våga skala av sig alla lager, plocka av sig kostymen, syna sina etiketter och stå där öppen, sårbar och naken. Men det du får tillbaka genom att göra det är en helt obeskrivlig upplevelse.

Jag tror verkligen på att vi människor kan få leva i ett kärleksfullare klimat i en kärleksfullare värld men för att komma dit så måste var och en av oss börja med oss själva. Att se till att var och en av oss mår så bra som möjligt och verkligen tar vårt ansvar och lever de liv vi vill leva.
Frihet är att vara Jag, utan någon annans tillåtelse.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *