Bokutkast Frihet är att vara jag - utan någons tillåtelse

Kap 5, Att förändra, avsnitt 6

Utveckling – Utanför din komfortzon kan det omöjliga bli möjligt

Jag skall använda mig av Klas Hallbergs uttryck att vi behöver Hångla mera och oftare. Och med det menar jag eller han då att vi behöver ta lite fler vardagsrisker, kliva utanför vår komfortzon oftare, det är där det händer grejer. Det kan vara sjukt obehagligt, det kan knyta sig i magen, det kan vara omständigt och svettigt och det kan kännas som hela marken gungar under fötterna. Men det kan också vara alldeles alldeles underbart. För varje gång vi gör det så vidgar sig vår omvärld, vi växer. Och för varje gång vi backar undan så krymper vår värld.

Det behöver inte vara stora saker som att säga upp sig från sitt jobb, eller avsluta en lång relation, även om det kanske är precis det vi borde göra. Utan mer de små sakerna som gör den stora skillnaden för dig. För jag tror att just dessa små saker gör att vi sedan kan göra de större förändringarna om det är det vi behöver.

Idag såg jag på Instagram ett exemplariskt hångel, en liten lagom vardagsrisk. En vän till mig har länge gått och funderat på att hon skulle vilja bära rött läppstift. Så denna dag hade hon gått och köpt sig ett knallrött läppstift och hon hade bestämt sig för att börja använda det. För henne var det ett stort kliv ut i det obekväma. ”Vad ska andra tycka”, ”passar jag ens i denna färg”, ”kan man ha knallrött läppstift i min ålder” kanske hennes inre dialog tjattrade. Men hon gjorde det ändå, för hon ville verkligen ha ett rött läppstift. Och just sådana här hångel är så inspirerande, jag blir glad av att läsa sådant. Och jag tror att hon och hennes värld växte genom detta.

Det är inget konstigt att det gungar, känns läskigt och är skrämmande när vi tar oss an något nytt eller när vi gör en förändring. Du har aldrig varit där tidigare, såklart det är ovant och läskigt att gå där. Men jag kan lova er en sak, den utdelning, den eufori och den utveckling du kan uppnå längs den vägen är magisk. Det finns inget som smakar så gott som denna vinst. Och du växer verkligen som människa, din självkänsla blir boostad.

Du är inte samma person som du var förra året och du kommer inte vara densamma nästa år som du är idag. Vi är i ständig rörelse och utvecklas ständigt framåt även om det många gånger känns som små små barnsteg. Backa bandet för att se de steg du tagit framåt, vart var du för 6 mån sedan, för 1 år sedan för 5 år sedan. Hur ser du på dig själv idag jämfört med tidigare? Vilka vardagsrisker har du vågat ta? Vad har du gjort, vad har du inte gjort, varför tog du de beslut som togs, vad låg bakom till beslutet?

För att utvecklas behöver vi utmaningar, vi behöver kliva ut i det okända ibland, att hångla lite. Vi kommer att behöva öva, öva och öva. Och ge inte upp, du är närmre det du vill än vad du tror.

För mig var det ett enormt kliv ut i det okända att börja dansa. Ett riktigt prakthångel i min värld. Jag har alltid älskat dans och när jag var liten så ville jag gärna börja dansa, jag ville vara en dansare. När jag var i 10 års ålder var jag iväg på en dansstudio i stan för att förverkliga min karriär som dansare. Tyvärr så blev jag skrämd av den dansledare vi hade där. Jag var lite mullig som barn och jag vet inte om jag inte riktigt passade in i formen som dansare på den studion. Men att få fingrar inkörda i sina bilringar stärkte mig inte direkt utan jag skämdes och ville inte gå dit igen. Så jag lade det på hyllan och intalade mig att jag passade bättre som fotbollsspelare. När jag sedan fick en dotter som i tidig ålder började att dansa, och som jag sedan följt hela vägen och suttit och kollat på alla dansshower, så vaknad denna lust till liv igen. Alltså hon är verkligen en fantastiskt duktig och uttrycksfull dansare, jag bara älskar att titta på henne, hon är så inspirerande. Och jag har verkligen uppskattat att sitta på läktaren på showerna och titta på henne och alla de andra duktiga och härligare dansare, unga som gamla. En sådan enorm källa till glädje och inspiration. Och jag har önskat och önskat att jag var modig nog att börja själv, jag har längtat efter att våga kliva ut i sådan arena. Men jag har sagt till mig själv att jag skulle skämma ut mig själv, min dotter, att jag skulle vara pinsam, att jag är för gammal. Men till sist slutade jag att lyssna på den rösten och klev ut utanför min bekvämlighetszon. Jag hånglade. Och det är det bästa jag har gjort för mig själv. För herregud vad roligt det är och jag kan verkligen säga att det har gjort underverk för min självkänsla. Denna studio jag är på är otroligt tillåtande, med det menar jag att jag får vara den jag är och vi uppmuntras verkligen till att ta ut svängarna. Att kliva utanför ramarna och gå fullständigt bananas. Det viktiga är inte hur vi gör det utan att vi gör det och framförallt att vi gör det på vårt egna sätt. Att vi hittar vårt unika sätt att uttrycka oss på via dansen. Och jag har verkligen fått utmanat mig själv, gång på gång och det har hjälpt mig att växa och med det så har även min omvärld och min syn på omvärlden vuxit. Men det ska ni veta, jag var galet rädd och galet obekväm i början och det kan jag vara än i dag. Med dansen har blivit ett livselixir, en fantastisk arena att få komma till uttryck. Att använda kroppen istället för ord är otroligt terapeutiskt.

Att göra sin röst hörd, att stå upp för sig själv, att sätta gränser kan också vara ett sätt att kliva utanför sin zon om det är något du inte är van att göra. Och som kommer få dig att växa när du börjar att göra det.

Att prata med en okänd person på ett kafé, att börja heja på alla människor du möter på din promenad. Att ringa ett obekvämt samtal och inte skjuta upp det.

Det finns så många exempel på tillfällen där vi kan välja att kliva ut i ett hångel istället för att vika undan.

Så vad har du där inne i hjärtat som pockar på och som längtar att få komma ut? Känner du det? Ser du vad det är? Vad är det Du skulle vilja vara? Vad är det Du skulle vilja göra? Har du ingen omkring dig som kan stötta dig, hör av dig till mig, jag vill mer än gärna hjälpa dig att våga hångla lite oftare.

Jag har ett minne som jag vet idag var en längtan efter att börja ta min plats här i livet, den jag är. Att kliva ur den där trånga kostymen och bara släppa taget, släppa loss. Samma längtan jag har känt när jag suttit och tittat på alla dansshower, längtan att få vara en del av det. Vi var i London och hade varit på en musikal på kvällen. Ja herregud, bara den satte igång processen i kroppen. Vi var upprymda, fyllda av denna härliga energi när vi passerade Oxford Cirkus. Där på en plattform var den en stor samling människor och framför denna samling satt några grymma gatumusiker. Dom spelade så jäkla bra musik och bjöd verkligen in publiken att kliva in med dem och dansa loss. Jag ville bara kasta mig in där och släppa loss men jag vågade inte, kostymen stramade och kliade och tillät mig inte att göra mer än stampa med foten och klappa händerna i takt. Det kändes som att något starkt inifrån drog mig in mot mitten, men kostymen naglade fast mig i backen. Och tänk, detta minne och den känsla jag hade där och då har jag burit med mig hela tiden. Jag verkligen ångrar mig att jag inte klev ut där, att jag inte tog den risken att kanske bli förlöjligad, som var min rädsla. För jag vet att just där och då hade just det hånglet fått mig att växa hur mycket som helst. Och framförallt fått mig att känna mig levande. Men jag valde att stå kvar och titta på och det fick min värld att krympa ytterligare.

Så, var inte rädd att gå ut där, ge dig hän, ta lite risker, att kliva utanför det bekväma och det invanda lite nu och då. Det kan vara så att det går åt skogen första gången, men vadå, vad gör väl det, prova igen. Verkligen lyssna på det här som drar inom dig ibland, som längtar. Våga följa med åt det håll den leder dig.

Och som jag sa i början, det är just de små vardagsriskerna, de små små stegen vi tar, hånglet vi vågar göra som kommer göra den stora skillnaden.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *