Bokutkast Frihet är att vara jag - utan någons tillåtelse

Kap 6, Nu rundar vi av, avsnitt 2

Vad hände sen?

Ja hur gick den här resan till egentligen? Från det att jag blev sjuk och där jag befinner mig idag? Hur mår jag idag och vad gör jag?

Jag skall försöka att inte bli allt för långrandig men jag ska inleda med att säga det att jag har inte gjort denna resa själv, jag har haft otroligt bra hjälp på vägen. Men själva grundjobbet med mig själv, att bygga ihop mig själv från grunden var jag tvungen att göra.

Jag gick tillbaka till min gamla arbetsplats efter min heltidssjukskrivningen. Började på 25% och ökade sedan successivt på uppåt. Jag hade gjort en del besök på jobbet under sjukskrivningen för att minska det motstånd jag kände.

Det är verkligen fascinerande hur kroppen svarar an på gammal information. Det räckte verkligen med att kliva in i hissen upp till kontoret för att pulsen och stressnivån skulle stiga i taket. Det var väl förberett för min återkomst så jag fick en bra nystart för det. Det jag brottades med pågick inom mig, för prestationsprinsessan var fortfarande kvar och fortfarande stark, och jag kände mig oerhört icke-produktiv att bara ”dra runt där” utan att i min värld göra något vettigt.

Men någonstans inom mig kände jag att jag var klar på denna arbetsplats, jag kunde i längre se mig själv framåt att jobba med det jag gjorde då. Under min sjukskrivning så hade andra sidor vaknat hos mig som jag ville fortsätta att utforska. Lite mjukare sidor skulle jag vilja kalla dem, jämfört med den starka prestationsprinsessan. Jag ville jobba med människor på ett annat sätt och samtidigt lära mig mer om hur vi fungerar och hur våra kroppar fungerar.

Så jag ramlade över en utbildning till massör i ungefär samma veva som det företaget jag jobbade på då gjorde en stor omorganisation och med det lades kontoret ned i min stad och jag blev uppsagd. Jag måste säga att det kändes som att Universum stöttade mig i mina nya livsfunderingar. Jag tror inte idag att jag då hade haft modet och energin att kliva av en fast anställning om jag inte på detta sätt hade blivit utknuffad. Jag satt med så mycket rädslor och begränsningar fortfarande då.

Ungefär ett år efter min återkomst till arbetslivet från sjukskrivningen och med en massageutbildning i ryggsäcken startade jag mitt egna företag.

Herregud, bara den erfarenheten och alla de rädslor och våndor jag hade inför denna företagsstart är ett bokmaterial i sig. För jäklar vad jag var rädd och jäklar vad marken gungade under mina fötter. Men för varje skakigt kliv jag tog framåt så lade sig de rädslor jag hade, sakta, sakta.

Alltså det kan tyckas vara våghalsigt att starta ett eget företag när jag fortfarande var under återhämtning från min utmattning. Och jag fick även en hel del varnande fingrar från andra om det verkligen var så klokt. Men jag var märkligt nog fast besluten om att göra detta och jag kunde just då inte tänka tanken att lyda under någon annan. Att vara styrd av arbetstider och andras visioner och mål. Jag ville bestämma själv när, var och hur jag skulle jobba. Jag ville helt enkelt känna att jag kunde påverka min egna situation och även påverka min egna inkomst. Det fanns en härlig frihet i allt detta som lockade och som var starkare än mina rädslor. Visst fick jag ständigt höra att som egenföretagare måste man jobba jämt för att överleva. För mig så har då inte det stämt i alla fall. Dels så såg jag till att inte dra på mig några stora kostnader och dels så prioriterade jag med enkelhet bort vissa saker för att det skulle gå ihop i början. Men framförallt så gjorde jag något som gav mig själv så mycket att det faktiskt inte kändes som ett jobb. Det var mer än känsla av att ”herregud kan man få ha det så här bra”. Det var något som jag var intresserad av och som gav mig den utveckling jag behövde. Något som jag också med lätthet kunde bidra med till andra. Känslan var lite som att man går en jätteintressant kurs, man är nyfiket där för att förkovra sig. Det var liksom mitt jobb.

Min inre sökan fortsatte dels för att förstå mig själv och vem jag är men även att förstå andra människor och hur jag förhåller mig till dem. Detta ledde ungefär i samma veva som jag förberedde för företagsstarten till att jag kom i kontakt med coachen Leo Eid. Och även det känns i dag som det inte var en slump utan på något sätt att detta var ödesbestämt. För här skulle jag vilja säga att allt tog fart på allvar. Herre jäklar vad kommande två år skulle bli viktiga för mig, fruktansvärt tuffa och samtidigt alldeles underbara. I dag kan jag säga att jag klev in i mig själv på allvar, att sätta mig själv i förarsätet och hämta hem den person jag är. Från att gå lite med darrande ben, låg självkänsla och stor vilsenhet klev jag in i dessa omvälvande år till att sedan kliva ut 2 år senare, stolt, stark, tillräcklig, energisk och glad som mig själv och med en arsenal av verktyg för att fortsätta coacha mig själv framåt.

Leo Eid, Mr E, Fifty Shades of Lebanease. TACK för allt du gjort för mig, för att du hjälpte mig att se den jag var innanför min tighta kostym. För att du stärkte min tro om att allt är möjligt och att jag förtjänar det allra bästa. Tack för att du trodde på mig, knuffade mig över kanten och för att du peppade mig att ta ansvar för min egna inre diva och låta henne stråla starkt. Och stort TACK till alla övriga kursare, vilken jäkla resa vi har gjort tillsammans.

Så stor del av det jag har skrivit om, det som landat i mig, insikter om hur jag fungerar. Hur jag pratade till mig själv, det jag trodde krävdes av mig, den jag trodde jag behövde vara utkristalliserades under dessa år. Och det fortsätter att göra det.

Ja nu låter det ju som att jag gick in i Leo ́s lokal i två år och inte klev utanför den förrän efter det. Självklart var det inte så, utan mitt liv med allt vad det innebar pågick parallellt och även mitt nyföretagande. Och visst var det tufft men den glädje, tacksamhet och nyfikenhet jag kände inför allt detta och inför livet gjorde att det på något sätt blev lätt. För jag kunde verkligen se mina egna framsteg och det häftigaste av allt, att jag även påverkade min omgivning på ett positivt sätt. Det blir lite som när man kastar en sten i vattnet, det blir en rörelse som sprider sig.

Jag driver idag fortfarande eget företag, men inte som massör, den karriären blev ganska så kortlivad. Inte av den anledningen att jag inte fick det att gå runt utan av den anledningen att ju mer jag blev medveten om mina egna kvalitéer, förmågor och egenskaper samt vad jag ville så förändrades även mina uppdrags karaktär. Jag fick in andra olika uppdragsförfrågningar via gamla kontakter. ”Men herregud” tänker du säkert nu, ”har du lagt ned pengar och tid på en massageutbildning, dom är inte billiga, och så jobbade du knappt som det?”

Ja, så är det faktiskt. MEN, den perioden har också verkligen fyllt sitt behov, en viktig del av min rehabilitering. Den hjälpte mig att blir mer medveten, närvarande, en ökad kroppskännedom, även min egna, och även en förståelse kring hur våra kroppar påverkas av ett osunt leverne. Även hur våra tankar påverkar oss rent fysiologiskt. Det är rent av skadligt för oss att inte må bra. Och är det så att jag vill börja massera igen så är det ju bara att göra det, jag menar jag kan ju fortfarande göra det.

Jag tror att hela denna förändringsprocess som startade i och med att jag blev sjuk, inte bara de förändringar jag behövde göra inom mig själv, utan även det jag gjorde utåt sätt. Fick mig att se omvärlden från ett större och från ett annat perspektiv. För varje steg jag klev framåt så växte både jag och min omvärld. Det gav mig mod och styrka att våga prova nya saker. Det hjälpte mig också att börja kunna ta beslut. Det har varit skitjobbigt att ta beslut, jag har varit så rädd att ta fel beslut. Men i dag kan jag ta beslut och visar det sig att det inte blev riktigt som jag tänkt mig så är det bara att ta ett nytt.

Min kreativitet har också börjat att blomstra i och med att jag tillåter mig själv att Tro det är möjligt och även tänka lite större. Jag har så mycket idéer som jag vill förverkliga. Flera drömmar som står på kö för att bli förverkligade, även om jag redan har börjat att beta av dem. Livet är en fantastisk gåva som är här och nu, redo att utforskas.

Nu står jag inför ett nytt skifte, ett nytt lite större kliv framåt då jag har valt att säga ifrån mig alla mina inkomstbringande uppdrag. Skitläskigt, men jag känner att även dom har fyllt sitt syfte nu. Under denna tid så har andra frön slagit rot och det är dags att ta tag i, vattna dem och göra dem livskraftiga. Denna bok är ett av dem, att bli klar med den och kunna ge ut den. Dela med mig till dig så jag förhoppningsvis kan inspirera och så frön hos dig. Men även otroligt fina samarbeten med andra människor som vuxit fram genom dessa år och som står nu redo och väntar på att vi gör något av det.

Jag skall även kliva ut nu, där ute, och börja prata om detta. Att hjälpa andra människor att växa. Att inspirera och motivera till att vara sann mot sig själv. Att vara det där stödet vi behöver ibland, den som står bredvid, lägger handen på skuldran och sakta och mjukt föser dig framåt.

Alltså min väg tillbaka har inte varit spikrak, verkligen inte. Jag har gått lite kringelkrokar kan man säga. I mångas värld är jag en hoppjerka. Har du inte hört det uttrycket så är det en person som hoppar hit och dit, provar lite här och där. Men det kan jag bjuda på att uppfattas som, om känns bättre för de som tycker så.

Men jag förstår också varför jag har behövt göra dessa kringelkrokar. Dels för att jag inte riktigt sett klart och tydligt framför mig vart jag är på väg, dels för att jag blivit rädd och svängt av vägen till de trygga gamla hjulspåren. Men även för att jag behövt stegvis stärka min egen självkänsla och hitta mer av mig, mer av mina unika förmågor och egenskaper.

Jag vet idag vad det innebär att vara i kontakt med sig själv, med den man är. Och jag vet också hur det är att inte vara det. Skillnaden är verkligen densamma som att slå på och slå av en lampa. Vi är så lyskraftiga, så livskraftiga när vi är, när vi vågar vara, när vi befriar oss från kostymen. Allt blir möjligt. Sin oro och sina bekymmer i vardagen blir minimala och man känner sig nästan gränslös. Ur ett positivt perspektiv. Det finns heller inget behov av att trycka ned någon annan, tvärtom, man vill inget annat än att andra människor ska få uppleva denna livskraft.

Frihet är verkligen att vara jag – utan någon annans tillåtelse.

Och jag tänker också så här, att om jag av alla människor som har svart bälte i rädslor och begränsningar kan lysa så starkt, så obegränsat, då kan alla det. För en sådan värld där vi alla är i kontakt med oss själva kommer vara en kärleksfullare värld. En sådan värld vill jag leva i.

”Ja vilken jäkla utopi lever jag i då?” Ja det kanske är en utopi och jag kanske inte kan skapa en kärleksfullare värld. Inte ensam i alla fall. Men jag kan i alla fall bidra med det jag vet och det jag fått erfara och hjälpa andra att hitta sitt sanna jag, sin egna äkthet, sin lyskraft. På så sätt startar vi spridningen tillsammans likt ringar på vattnet.

Jag kan gå före och visa vägen, plocka fram den inre rebellen och trotsa samhällets dolda agenda. Ta min plats här i världen och visa andra människor vilken potential och vilka möjligheter de besitter. Att inspirera och ingjuta modet att ta klivet ut där och hångla mera.

Jag vill visa de unga, vår framtid vilken fantastisk framtid de har när de väljer att skapa den som de faktiskt vill att den ska se ut. Inifrån och ut. Att fortsätta drömma, håll den starkt i hjärtat oavsett hur det stormar utanför dem och gå med bestämda steg i riktning mot sina drömmar.

Så se upp här kommer jag, haka gärna på mig, du är mer än välkommen. Men du får inte åka snålskjut, du får uppmana din egna kraft och vandra med mig.

Tack!
Camilla Nyman Johansson

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *