0
0
”Jag vill bo vid vatten och med utsikt och närhet till fjäll. Jag vill kunna gå ned på morgonen och dricka mitt kaffe vid vattnet och ta en paddeltur på min bräda”
En mening som följt med många önskelistor till Universum genom åren. Hittade precis en nu, daterad 2022-04-30
Jag bor där nu, utsikt och närhet till fjäll, vid vatten dit jag går mest varje dag med hundarna. Där jag kommer kunna dricka mitt kaffe på morgonen och bege mig ut med brädan när årstid och väder tillåter det.
Det är nästan overkligt häftigt att faktiskt kunna titta på alla mina listor och se att denna ständigt återkommande önskan nu är förverkligad. Jag har ett hem, en plats i en miljö som jag bara drömt om.
De senaste åren har jag levt i en kappsäck, jag är oändligt tacksam över alla de olika ”hem” jag förflyttat mig mellan. Men inget har liksom fått mig att känna denna hemkänsla som jag tror mig ha sökt. Det är svårt att förklara, men jag har verkligen haft en ständig rotlöshetskänsla i mig, som att jag är på väg hela tiden någonstans. Jag kan ha älskat att landa på en plats ett tag, men efter en tid har det börjat krypa i mig, att jag ska iväg igen. Att jag bara stannat till ett tag, en anhalt på väg dit jag ska.
Jag kanske bara behöver landa i mig själv först, känna mig hel, komplett i den jag är. Komma hem i mig själv. Kanske jag bara behöver känna mig hel och komplett i det jag gör. Komma hem i mitt skapande. Kanske jag behöver känna mig komplett tillsammans med någon annan. Landa i en tvåsamhet.
Och så kan det vara för jag tror också att det är först nu jag verkligen är mottaglig för att känna denna plats i hela mig. Det kanske är först nu som jag varit redo för min dröm, gjort det jag behöver göra, därför har den väntat. All in divine order.
Jag bara älskar vårt hem, jag vill inte vara någon annanstans och helt ärligt vill jag inte göra något heller såvida jag inte kan göra det härifrån.
Det är som att huset, platsen talar till mig, till mina celler, till min själ. Lugnet, tystnaden runt omkring oss bara omsluter mig totalt. Som att bli upplyft i en stor varm famn och sakta vaggas till ro. Rådjur och renar som strosar genom trädgården och lägdorna, äter av lingonriset och småbuskar som tittat fram. Småfåglar, hackspetten och ekorren som samlas runt fågelbordet framför köksfönstret. Huset som omges av skog, berg och ängar, nära till byn och grannar men avskilt och ostört tack vare sin inramning. Oändligt med vatten, natur och fjäll som sträcker ut sig från olika håll från denna plats.
Det är som att vi alla nu ska samspela på denna yta, leva i samklang med varandra. Att vi har fått möjligheten att äntra deras värld, det är vi som flyttar in tillsammans med dem.
T A C K för att just vi fick komma hit, T A C K för att detta fick blev vårt
Visst är det mycket som behöver utvecklas och förädlas här, både inne i huset, kringliggande byggnader och på ägorna. Men det märkliga (för att vara jag) är att jag har verkligen bara kunnat flytta in här och känt hur hela mitt rotsystem tar fart och vill förankra mig. Som i en förälskelse har jag gått runt här nu i snart en månad och bara känt, upplevt, sugit åt mig, njutit. Och ju mer jag går runt här desto mer förälskad blir jag i denna plats, detta ställe som jag kan säga är mitt hem. Inte bara säga det utan att jag faktiskt också känner det.
Jag bor vid vatten och med utsikt och närhet till fjäll. Jag kan gå ned på morgonen och dricka mitt kaffe vid vattnet och ta en paddeltur på min bräda. TACK TACK TACK!
