1 0
Read Time:8 Minute, 27 Second

Det börjar bli dags för en presentation av mig, men inte densamma som jag inledde Frihet att vara jag med: ”Jag heter Camilla och är 46 år, prestationsprinsessa och bekräftelsejunkie. Eller, jag har varit det i allra högsta grad men har börjat att nyktra till”

Nu låter det mer såhär: Jag heter Camilla, strax 50 år, värdeorienterad optimist med stor nyfikenhet på människan och på livet. Självklart är jag in ibland & sniffar på prestationens sötma & får jobba med gränser för vad som är Good enough. Jag är Inte beroende av bekräftelsen längre för att veta & förstå att jag har ett värde, men självklart uppskattar jag feedback, för den jag är och det jag gör.

Det är 9 år sedan propparna rök, men mitt nedbrytande beteende började långt långt innan det. 

Jag har fortfarande sviter av överbelastningen, jag är inte alls densamma som jag var innan. Men det är inget jag saknar eller försöker hitta tillbaka till. Jag har istället nyfiket börjat utforska mig själv på nytt, det som verkligen är viktigt för mig, vad som ger mig energi, vad som är betydelsefullt och skapar mening.  Hur jag vill leva & hur jag vill bo och verka.

Självklart blir jag frustrerad mellan varven för att jag inte är lika uthållig eller klarar av att jonglera med flera bollar samtidigt. Att jag inte kan mata på i för långa perioder. Det är lite som att jag fortfarande försöker hitta mig en rytm som funkar bäst för mig. En balans där jag förser mig med alla de delar jag behöver för att må bra. Och som jag skrev i boken & som jag åter igen tänker är att det förutsättningar min kropp & själ behöver nu, skulle jag ha gett mig själv redan från början.

Jag tycker människan är en fascinerande skapelse, en unik & magnifik sådan. 

Vi besitter så mycket mer än vad vi kan förstå. Men tyvärr så har vi sällan tillgång till vår inre skattkista utan styrs istället av vår omgivning, personer, situationer, prestationer och resultat.

Jag har under några år nu studerat beteenden, strategier, trosföreställningar & valda sanningar. Utforskat den inre världen för att förstå Hur vi ser på omvärlden, hur olika vi ser på den & hur vi agerar i den & förhåller oss till den. Allt för att synliggöra det för mig själv men även för att få en större förståelse och ödmjukhet för andra människor.

Numera har jag också förmånen att få ha detta som jobb, att hjälpa andra få större tillgång till sig själv. Att hjälpa andra att ta över sitt egna ledarskap. Det är en ynnest på många sätt och samtidigt en sorg att se hur pass präglade vi är av vår uppväxt & vårt samhälle. Så till den grad att många tappar sig själv & hamnar i klorna på en prestationsprinsessa eller prins. Jag trodde Då att jag var den enda, men oj så fel jag hade.

För att kunna göra vårt bästa behöver vi också veta vad vårt bästa är, och allt börjar med oss själva, inom oss själva. Och jag står verkligen för varje människas unika storhet, den finns där, i oss, för oss, bara väntar på att vi ska börja använda oss av oss själva fullt ut. Och bland det häftigaste & mest berörande tillfällen jag varit med om är när jag får bevittna en annan människa som börjar se sig själv för det den verkligen är. Det blir som att personen får en bekräftelse på något den djupt inom sig redan visste, men inte vågat tro på. Det här uttrycket ”att det börjar gå upp ett ljus”, är precis det som sker. Ljuset som sakta tänds upp inom en person & hur ytan liksom krackelerar & det får skina igenom. Magiskt!

Jag lever i det bästa av två världar, en del inne i stan när jag vill & behöver det. En annan del i mina älskade fjäll när det kallar. Eller jag har numera två hemvistelser i fjällvärlden, det andra hos min fina sambo/särbo.Jag har mina barn utspridda, en i stan och den andra 10 mil ifrån. Jag kan verkligen sakna ha ha dem nära fysiskt, men uppskattar den tiden vi har tillsammans ännu mer. Jag är också väldigt stolt och tacksam att se hur de har utvecklats, vilka de har börjat utformats att bli. Jag bär fortfarande en skuld i hur & vad jag utsatt dessa oskyldiga liv för med min framfart i livet. Men jag visste inte bättre & samtidigt så ser jag dem blomma ut till livskraftiga & kärleksfulla väsen vilket får mig att tänka på att vi alla har våra resor att göra. 

Vi kommer alla stöta på våra utmaningar & trauman, blir vi inte uppfuckad av vår uppväxt så ser nog samhället till att vi på ett eller annat sätt blir det.

Har nyligen haft några tänkvärda samtal kring just livet kopplat till trauman eller andra omvälvande upplevelser. Det är som att vi människor behöver ryckas upp med rötterna och skakas om ordentligt för att verkligen börja värdesätta oss själva, men framförallt vår egna liv. Att vi behöver pressas in i en återvändsgränd för att ge upp och släppa taget om våra egna begränsningar, föreställningar, att verkligen utmanas till vår bristningsgräns för att få fasaden att rämna, garden att sänkas. Att när vår motståndskraft till slut har sinat, då, först då, låter vi vår sårbarhet, vårt innersta blottläggas. När vi inte orkat kämpa emot längre, först då släpper vi taget och öppnar upp.

Vi är enormt uthålliga och starka på så sätt, men det är samtidigt ett tufft spel att spela. Jag förstår mekanismerna bakom, det är väl inarbetade livsstrategier. Ett försvar, ett skydd vi byggt upp för vår egna överlevnad, för vi har inte vetat att det funnits andra sätt. Vi är inte lärda något annat.

Det jag också blivit medveten om under de senaste åren ju mer jag arbetet med mig själv men även ju mer människor jag fått arbete och samarbete med. Är att bakom vår fasad så är vi väldigt lika därinne. Vi är olika med våra unika förmågor och egenskaper, dom som gör att just du är du. Men vi är väldigt lika i vår mjukvara, i våra fina varma hjärtan. Vi är också väldigt lika med de begränsningar och rädslor vi sitter med. Vi har olika beteenden och strategier, olika last och form på vårt bagage vi bär. Men Därinne är vi den lilla tjejen eller killen som vill be sedd och bekräftad för den den är, som vill få tillhöra, som vill lekfullt och nyfiket utforska världen utan att bli dömd eller förmanad. Som har drömmar och en längtan, som vill älska och bli älskad utan förbehåll och utan krav.

Det är så otroligt vacker att bevittna, att oavsett nationalitet, titel, erfarenheter eller vad vi bär med oss så finns det någon innanför, som på lite mer osäkra ben kikar fram och undrar om den är okej som den är. Som behöver en tillåtelse att få kliva fram, en trygg sfär att våga kliva fram i. Det här ger mig sådant hopp och sådan passion för det jag gör.

Jag har också den osäkra lilla tjejen inom mig, som jag själv stadigt behöver hålla i handen och leda och vägleda framåt. Jag sa vid något tillfälle att jag inte är rädd längre, att jag behövt kliva igenom så många utmaningar att det nog inte finns något mer att vara rädd för. Det stämmer inte, jag blir fortfarande rädd, osäker, har jag tillräckligt med kött på benen för att kliva ut i en viss arena. Utbildningar nog, titlar nog för att vägleda och leda andra än mig själv. Är jag värd att älskas och få älska någon annan.

Jag tänker som så att rädslan kan också vara en kompass för oss. Att den dyker upp när det är något vi verkligen vill och längtar efter och där rädslan vill ta över hand och få oss att låta bli, skydda oss från att bli sårad eller förlöjligad. Men där den egentligen visar oss att det är precis den vägen du ska gå.

Jag får höra att jag är modig men ser inte mig själv som modig, utan mer en person, en resenär som numera försöker navigera sig fram i livet med sitt hjärta som kompass. Och det kanske är modigt, men för mig är det att leva för jag har gjort precis tvärtom den större delen av mitt liv.

Modet handlar om att lära sig att fungera trots rädslan; att lägga undan dina instinkter för att springa eller ge fullständig kraft till den ilska som är född av rädslan. Modet handlar om att använda din hjärna och ditt hjärta när varje cell i din kropp skriker på dig för att kämpa eller fly – och sedan följa igenom vad Du tror är rätt sak att göra

Jim Butcher

Och jag vill fortsätta längs denna väg jag banat upp. Jag vill uppleva, utforska, utvecklas och lära. Jag vill vara i kontakt med mig själv, med mina känslor både de starka och tyngre som med de kraftfulla och lättare. Jag vill vara medveten och närvarande i mig själv, men även med andra. Jag vill få tillhöra, att vara älskad och få älska tillbaka. Jag vill fortsätta bygga mig själv och utforma mitt liv, mitt leverne så att det stämmer överens med den jag är. Jag vill få prova mig fram, känna mig för, få misslyckas, rasa ihop i en liten hög, ställa mig upp igen och fortsätta framåt

Jag kommer fortsätta skriva, prata, dela med mig av min resa. 

För Jag vill verkligen bidra med det jag kan till ett bättre välmående, till en kärleksfullare värld. Min intention finns alltid där för det och i det jag gör, men jag förstår också att mitt sätt att vara och göra inte passar in hos alla. Jag är inte rätt för alla och alla är inte rätt för mig. Jag är heller inte förmer än någon annan men jag är någon.

Jag är någon, du är någon, vi är någon och tillsammans kan vi skapa något extraordinärt, för oss själva men även för andra.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
100 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Camilla Johansson
info@camillanj.com