0 0
Read Time:4 Minute, 54 Second

”Kan man få ha det så här bra? Nä, snart kommer det nog gå åt helvete”

”Det gäller att passa på att njuta så länge det varar”

Jag vet i alla fall att dessa fraser har varit väl använda i mitt register. Förutom att de varit väl använda så har jag nog heller aldrig tillåtit mig att verkligen njuta av något, som att det nästan varit något skamligt med att njuta.

Så sent som i förmiddags passerades meningen -”men jag har ju det alldeles för bra” genom mitt huvud. Vilket får mig att reflektera över ordet ”för”. Vadå alldeles för bra? Kan en människa verkligen ha det alldeles för bra? 

Vad är det som får oss, eller det kanske bara är jag, mig att klämma in det lilla ordet ”för” i denna mening? Med det ett litet försvar, en gardering för en rädsla att det kommer komma sämre tider. Att något ska gå förlorat, att kanske förlora någon.

Jag vet att livet serverar sina för och motgångar, jag vet att livet kan vara jäkligt tufft ibland. Men när det väl är gott, varför inte bara låta det vara gott och njuta av det? Utan garderingar och med ett nedplockat försvar, stå där oskyddad, sårbar, närvarande och bara ta emot allt det goda livet vill visa. Som livet vill att just Du ska få ta del av, uppleva, verkligen känna. Ett gott liv.

Njuta av en stunds vila, njuta av en god bit mat, njuta av ett gott glas vin, njuta av ett sällskap, njuta av sitt egna sällskap, njuta av en aktivitet, njuta av en miljö.

När livet är tufft vältrar vi gärna oss i det som är jobbigt, vi fastnar lätt i det tunga och känslan är den att det aldrig kommer bli bättre. Vi behöver inte ens ge oss själva tillåtelse att göra det, vi bara gör det. Vi ifrågasätter inte vårt värde här utan vi tackar och tar emot jävulskapet som det vore det självklaraste i världen. Vi slukar känslorna med hull & hår och kastar oss huvudstupa in i det smärtsamma dramat. 

Varför kan vi inte likväl då vältra oss i det goda, i det njutningsbara? Verkligen fastna och grotta ned oss i denna sköna känsla. På samma sätt att ge oss själva tillåtelsen att ta emot, fastän det råkar vara bra saker. Inte ifrågasätta vårt värde utan även här agera som att det vore det självklaraste i världen att få njuta av livet. Att få ha det riktigt jäkla bra rent ut sagt.

Wikipedia beskriver ordet njuta som att ”uppleva välbehag, erhålla mycket välmående genom någon process”. Det är inget ”för” mycket med där, enbart mycket. Svårare än så behöver det heller inte vara. Bara tacksamt ta emot. Göra mer av det som skapar mycket välbehag, att verkligen ta in det, uppleva det och känna det. Kasta oss ut huvudstupa i det njutningsbara varandet.

Mitt fokus de senaste månaderna har legat på det som ger mig energi och det har jag varit duktig på, följt flödet, fått ännu mer av det. Jag har mått väldigt bra, jag mår väldigt bra, känner glädje, tacksamhet för det allra mesta. Men även jag har dåliga dagar såklart. 

Jag Vet att det jag fokuserar på växer sig större och det har verkligen visat sig rent konkret när fokuset legat på goda saker. Det kommer in mer och mer goda saker, jag ser fler och fler goda saker. Och ändå lurar denna lilla rädsla i mig, att tänk om jag faktiskt har det för bra ändå. Att jag har det riktigt bra nu för att jag snart ska ställas inför en tuff utmaning.

Vart kommer denna rädsla ifrån, är jag den enda som sitter med detta?

Handlar det enbart om att jag tidigare inte tillåtit mig att njuta, att jag inte sett mig vara värd det goda. Att det bottnat i mitt låga egenvärde helt enkelt, den kan jag köpa till viss del.

Men jag tror också på att det ligger något kollektivt över detta. Hur ser vi på människor som är livsnjutare. Som det går gott för, som har det bra. Med förakt, avund, missunnsamhet eller med glädje, en källa till inspiration & att det är väl unt?

Det känns också som att vi är präglad i att ”det ska vara hårt att leva”, ”man ska slita för brödfödan”, ”vi ska inte tro vi är något”. Vi är inmatade med dessa fraser från generationer bakåt. Det puttrar i det undermedvetna och vi är heller inte alla gånger medvetna om det. Jag tror även att vi alla någon gång fått uppleva det knorrande ljudet, eller sylvassa kommentaren från någon eller några som ifrågasatt oss när vi haft det väldigt njutningsbart. Och gud förbarme oss om vi delat dessa ögonblick också på sociala medier.

I stället för att lägga tid på att ondgöra oss på en människa som lärt sig den ädla konsten att njuta kanske vi istället borde lägga tid på att lära oss själva det?

Läs nu dessa två meningar och känn efter hur de slår an i dig:

-”Jag har det alldeles för bra”

-”Jag har det alldeles bra”

För mig är det solklart, ordet ”för” kommer helt klart plockas bort ur den meningen. Det kommer inte ske över en natt, det vet jag. Men jag ska uppmärksamma det jag säger till mig själv och plocka bort ordet för och istället njuta mer. Jag ska börja förädla konsten att njuta mera.

Är du rädd för att njuta fullt ut ifall det kommer gå åt helvete sen? Finns det någon på din axel som säger ”passa på att njuta så länge det varar”

Är du värd att ha det bra, är du värd att njuta av livet? Kan du ge dig själv tillåtelse att ta emot det goda?

Jag vill så gärna ta del av dina tankar och reflektioner, så dela med dig av dem.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Camilla Johansson
info@camillanj.com

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

2 thoughts on “Den ädla konsten att njuta

  1. Jag tror, precis som du är inne på, att vetskapen om vad som kan lura runt hörnet bara blir tydligare med åren. Istället för att göra som små barn, eller hundar, vara i nuet och vara glad, så är vi alltför medvetna om livets hårda del. Det gör att vi knappt vågar andas i de stunderna där vi känner ren lycka genomsyra våra kroppar, då vi är alltför medvetna om att ”underbart är kort”. Jag vet inte om vi är rädda för att vara glada i onödan, det finns ju ordspråk som säger att ”man ska inte ta ut något i förskott” och liknande. Men varför inte då? Varför inte bara vara glad, även om det visar sig vara i onödan. Om man då varit glad i några timmar, dagar, veckor och det sedan sket sig, då har man ju fått stunder av lycka. Stunder som man sedan bär med sig. Lycka är en del av livet. Även olycka är en del av livet. Varför är det då lättare att vältra sig i olycka än i lycka? Nä, jag tycker vi ska vältra oss mycket mer när vi känner lycka. Njuta av det fullt ut. Skratta rakt ut, andas igenom lyckan och verkligen låta den ta över hela kroppen. Precis som du följer jag hjärtat och när hjärtat får lyssnas på, då händer det bra saker på riktigt. Du är så värd att känna lycka, att låta dig själv ha det alldeles bra! Kram på dig

Comments are closed.