0 0
Read Time:6 Minute, 55 Second
Ny dag, nya möjligheter – Zanzibar

Hur inleder man sitt allra första blogginlägg? Ingen aning så jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll, huvudsaken är att jag börjar.

Vad vill jag med denna blogg? Jag vill bjuda in dig att slå följe med mig till att leva ett medvetnare & kärleksfullare liv. Till att hitta dig själv & din unika livston.

Din väg kommer vara annan att gå än min, men vi kan ändå vandra tillsammans. Jag kan inte och kommer inte bära eller dra dig framåt, jag vill att Du leder dig själv. Men jag är gärna ditt stöd, ditt bollplank, din side-kick, inspirationskälla och reskamrat. 

Jag vill dela med mig av min egna resa till dig. Dels det jag hittills fått uppleva och som format mig till den jag är idag. Men även där jag är just nu och dit jag är på väg.

Jag vill dela med mig av mina egna erfarenheter, tankar, insikter. Vilka val jag gjort och inte gjort i livet och varför. Jag vill bjuda in dig till min värld, personligt & autentiskt och förhoppningsvis att det kan inspirera dig längs din resa framåt.

Jag fortsätter detta inlägg med att dela ett utdrag, Inledningen från mitt bokutkast som beskriver lite vart jag varit och vart jag är på väg. Boken skrev jag under 2015, sen har den legat och mognat till sig i omgångar, skrivandet har varit ett eget läkande för mig. Jag har tagit fram den, skrivit om, strukturerat om, bearbetat. Allt eftersom jag har utvecklats så fick boken utvecklas med mig. Fram tills för kanske tre år sedan då jag kände att jag var klar med den. Orkade inte dra något mer i detta, kändes som jag var klar med den delen av livet. Kanske kommer den i tryck, kanske att jag delar den bitvis i denna blogg. Kanske det blir en ljudbok eller avsnitt i en Podd. Vi får se vart det tar vägen, det visar sig.

Men mitt liv skulle jag vilja säga började 2013, eller min resa började då till ett medvetnare liv.

Om jag har skapat mig själv en livsstrategi, ett levnadssätt som gjort mig sjuk då borde jag även kunna skapa mig något nytt som kan göra mig frisk. Och inte bara frisk, kanske rent av lycklig också 

Camilla Johansson
Jag heter Camilla, 46 år och är prestationsprinsessa och bekräftelsejunkie, ja eller jag har varit i allra högsta grad men har börjat att nyktra till. 
2013 fick jag en utmattningsdepression, gick in i väggen, slog i taket, brände alla proppar, företagets tragiska hjälte. Kärt barn har många namn. 
Jag tänkte ”Det här kan inte hända mig och mitt sätt att leva. Att ha många bollar i luften är en del av min personlighet, det är inget jag kan förändra”. 
Men det hände faktiskt. 

Jag kan idag se tillbaka på mitt liv som uppdelat i olika delar. En del som barn där jag var, hur ska jag förklara, liksom ren. Du vet nyfikenheten, kreativiteten, genuint godhjärtad, öppen, lycklig och orädd så där som bara barn kan vara. Där allt var möjligt, det fanns inga begränsningar i vad jag trodde jag kunde göra eller vad jag ville bli. 
Sen tar en ny del vid, inte med ett tvärt slut och en tydlig början. Nej, något mer diffus övergång som skett successivt genom barn & ungdomsåren och vidare upp till vuxen ålder. Där jag lagt på mig lager på lager av begränsningar och börjar forma mig efter min omgivning. 
Till slut hade jag tappat essensen av vem jag är och bara matade på, utan att stanna upp och utan att känna efter. Vilket till slut fick min kropp att kasta in handduken. 

Den delen fick däremot ett tvärt slut. 
Utmattningen blev en otroligt viktig milstolpe i mitt liv, en vändpunkt. Då förstod jag inte hur viktig den skulle komma att bli, men idag kan jag inget annat än känna en enorm tacksamhet. 
Visst, jag blev tilltufsad, omskakad och dras med sviter av det fortfarande och kommer säkert så göra resten av mitt liv. Men jag väljer att inte se detta som något negativt utan hellre att mitt system, min kropp och min själ är mer finkalibrerad idag. Att jag kan på så sätt fånga upp och uppmärksamma signaler tydligare. 

Jag ser det som att jag fick en andra chans att göra på nytt, att göra om och att göra rätt. Och i samband med min rehabilitering tillbaka så påbörjades en ny del av mitt liv, ett liv där jag medverkar mer medvetet i och där faktiskt Jag Är en viktig del. 

Jag har kan man säga stor del av mitt liv gått omkring i en alldeles för tight och obekväm kostym. Det som finns innanför kostymen, jag, får egentligen inte plats där. Jag vill bara kasta mig ut, bryta mig loss men kostymen den stramar, kliar och den begränsar möjligheten att röra mig framåt. Skulle jag göra ett tjola-hoppsan steg skulle den alldeles säkert spricka i baken och det går ju inte för sig. Så istället anpassar jag mig efter kostymen och tror att det inte finns några andra storlekar eller modeller att byta till, jag formar mig efter den. Jag anpassar hela mig och mitt liv efter denna kostym. 

För mig är kostymen samhället med dess dolda agenda, vad jag tror jag behöver vara och göra för att passa in. Och fyllningen, innertyget består av de lager av så kallade begränsningar jag bär med mig från uppväxt och även generationer bakåt. 
Vad jag tror om mig själv, vad jag fått höra att jag är. 
Och innanför denna kostym är essensen av den jag är, kärnan, det som är äkta, sant, autentiskt. Den jag är ämnad att vara. 

Jag fick en oerhört viktig insikt tidigt under min sjukskrivning som jag vet hjälpte mig framåt och som fortsätter hjälpa mig framåt. Jag insåg att jag faktiskt inte kunde skylla på någon att jag fullständigt tagit slut & slagit i väggen. Det hade varit oerhört skönt att kunna skylla på chefen som gett mig för mycket att göra eller mina kollegor som inte gjorde tillräckligt. 
Det hade varit skönt att skylla på min man som hjälpte till för lite hemma, eller rättare sagt, hjälpte inte till på mitt sätt. Eller kanske på grannen och hans jäkla björk som hela tiden lövar ned på min garageuppfart, som gav mig ångest för att jag inte hann kratta undan hela tiden. 
Tänk om det hade kunnat vara deras fel, jag menar om bara de förstod mig, då hade jag inte blivit sjuk. 

Jag insåg att jag hade själv drivit mig till en utmattning. 

Jag hade helt enkelt en livsstrategi, ett sätt att leva & vara som gjorde mig sjuk. Suck, det gjorde ont, fan då måste jag ta eget ansvar för detta. Samtidigt som det gjorde jäkligt ont att erkänna för mig själv så såddes också ett frö. 
- Om jag har skapat mig själv en livsstrategi, ett levnadssätt som gjort mig sjuk då borde jag även kunna skapa mig något nytt som kan göra mig frisk. Och inte bara frisk, kanske rent av lycklig också. 
Detta blev starten på något helt nytt. Att faktiskt inse att den illasittande kostymen jag bar fanns i flera storlekar och modeller, jag till och med att jag inte ens behövde bära den. Att börja syna den i sömmarna och sakta men säkert börja sprätta loss del för del för att hitta tillbaka till den jag Är och börja skapa mitt liv på nytt utifrån det. 

Jag vill med denna bok dela med mig av mig, mina erfarenheter, insikter och den resa jag har påbörjat. Det handlar om så mycket mer än om en Utmattning och varför man hamnar där och hur man kommer tillbaka. Jag vill verkligen att Du ska förstå vilka fantastiska möjligheter Du har att påverka och skapa ditt liv som Du faktiskt vill leva det. Du är värd det allra bästa och borde inte nöja dig med mindre än det. Du behöver bara veta vem du är och förstå att Du har rätt att vara den Du är. 

Så för denna gång säger jag thanks for stopping by, hoppas du slår följe med mig. Nyfiket, modigt & med ett öppet sinne.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Camilla Johansson
info@camillanj.com

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

2 thoughts on “Välkommen till mig

  1. Tack för att du delar med dig ? Är ute på samma vandring men tror jag går några kilometer efter dig så det ska bli fantastiskt att följa dig och ta del av din resa medan jag får framåt. Tack ?

Comments are closed.