Okategoriserade

Heja Livet!

Vill dela med mig lite av livet och en uppmaning till oss alla att låta vår inre kraft få ta sin rätta plats, låta den komma fram och modet att följa den.

Vi kvinnor är verkligen enastående väsen, urkraften finns där inom oss, var och en av oss. Hos en del kanske den står i full blom redan, men hos många av oss så ligger den och pyr bakom lager av måsten, beteenden, präglingar och egna sanningar.

Jag vill tro att ju mer sann vi blir mot oss själva, ju mer av vår urkraft vi vågar släppa fram, desto mer kan vi även finnas för varandra. Utan att döma, utan att förtala och istället lyfta, motivera & inspirera. Med detta skapar vi ringar på vattnet för en medvetnare och kärleksfullare värld.

Nu är jag inne på mitt 48:e levnadssår, snart 49:e. Det känns som jag levt ett långt liv samtidigt som jag kan känna att det är nu livet börjar. Jag har enbart överlevt men egentligen aldrig levt. Det är nu jag har den informationen, den erfarenheten & den medvetenhet jag behöver för att våga vara sann mot mig själv. För att verkligen ta vara på mitt liv. För att skapa det liv som jag vill leva och inte förverkliga någon annans dröm. Det är nu jag förstår mitt egna ansvar i att Varje dag ställa in min inre kompass på att må bra på riktigt. Att låta den styra mina val och mina beslut. Inte på grund av skuld, inte på grund av skam, inte på grund av rädslor. Inte på grund av känslan av otillräcklighet utan helt enkelt göra val för mig själv, vad jag vill och vad jag behöver.

Det är nu jag förstår mitt egna värde.

Det två senaste decennierna har varit intensiva. De första åren sprang jag, sprang så fort för att jag inte förstod att det fanns något annat sätt. Jag sprang i detta ekorrhjul för brinnande livet. Jagade bekräftelser, jagade kvitton på att jag var duktig. Jagade för att vara the perfect wife, jagade för att vara den bästa mamman, den bästa dottern, den bästa systern, den bästa kollegan och den bästa vännen. Jag jagade så intensivt att jag själv blev helt tom inombords, dead woman walking. Jag stängde av mina känslor för att hela tiden orka mata på framåt som en robot. Det är svårt att känna sig tillräcklig när man är en gränslös person, det går alltid att göra lite mer, lite bättre och ge lite till. Jag var min egna bödel och jag drev mig själv väldigt hårt framåt. Gav till andra men aldrig till mig själv.

Jag var inte medveten om mitt eget beteende, fick lära mig den hårda vägen genom en krasch, för snart 8 år sedan.

Tacksam är ett futtigt ord för vad jag verkligen känner för min kropp & min själ. Så tacksam att den fick nog, att propparna brändes. Att jag fick bli rejält omruskad, knuffad ut ur ekorrhjulet och landa med ett skomakararsel i gruset. När det hände kände jag inte någon tacksamhet, snarare så stod misslyckandet och flåsade mig i nacken och skrek i mitt öra att jag var så jäkla misslyckad. Misslyckad för att jag inte lyckades rodda ett familj & arbetsliv. Alla andra lyckas ju med det.

Det här var det bästa som kunde hända mig, jag fick utrymmet och hjälpen att starta om på nytt.

Ganska så tidigt fick jag den insikten att jag inte kunde skylla min krasch på någon annan än mig själv. Det hade varit enkelt, men jag insåg att Jag drivit mig till en utmattning. Med den insikten så såddes även ett annat frö: Om jag har lyckats med att driva mig själv till en utmattning så borde jag även kunna hitta tillvägagångssätt för att faktiskt må så bra som möjligt.

Med den insikten och en viktig frågeställning från min terapeut, Om Allt vore möjligt, hur skulle jag vilja leva mitt liv då?, började jag där och då med stapplande steg att bana ny väg.

De efterföljande 7 åren har bestått av förändringar. Stora viktiga skiften inom mig själv men även nödvändiga förändringar i min yttre omgivning. För att inte bli alldeles för långrandig så har det kortfattat bestått av:

  • Förändringar i arbete, gått från anställd till egenföretagare. Skitläskigt med gud så befriande & utvecklande.
  • Förändringar i umgängeskrets, jag har helt enkelt slutat att lägga min energi på människor som det inte finns något utbyte med. Att istället omge mig med likasinnade och stöttande människor.
  • Familjelivet, det allra jobbigaste men nödvändigaste, en skilsmässa. En 24 årig relation, två barn med allt vad det innebär. Ja det är en story i sig att dela med mig av, för jäklar vilken utmaning samtidigt så rätt och viktig.

Det har varit allt annat än lätt att bryta ny väg, förutom att jag själv fått brottats med förlamande rädslor, oro, skuld och skam. (Jisses hur mycket orkar en människa bära egentligen) Så har det även knorrats i omgivningen. Jorå, det räcker inte med att vi är hård mot oss själva, finns alltid fler utanför oss som gärna vill se till att vi faller tillbaka till ledet igen.

Men för varje rädsla jag klivit igenom, för varje gång rebellen i mig har trotsat samhällets dolda agenda och för varje lager av begränsningar i mig själv jag lyft bort desto mer levande har jag blivit. Och jag Vet djupt inom mig att jag är på rätt väg.

Jag vill tro att vi kvinnor främst bär dessa rädslor & skuldkänslor. Vi är övervägande så måna om andra hela tiden, vår empatiska sida, vår enorma kärlek & vilja att vara till lags för andra. Vi ger och ger och ger och glömmer bort oss själva helt. Vi överlåter resterna till oss själv om något sådant finns kvar. Och försöker vi ge till oss själva först så får vi dåligt samvete för det, kanske rädd att omgivningen ska tycka vi är själviska. Eller det är nog främst vi själva som tycker vi är ego om vi sätter oss själv före någon annan. Det är så vi är präglade.

Det är verkligen en fantastisk gåva vi har, detta kärleksfulla omhändertagande. Det är en superkraft. Men det är viktigt att vi ger oss själva den kärleken också som vi så gärna ger till andra. Det är först då vi verkligen kan ge av oss själva utan förbehåll.

Stanna upp en stund och reflektera över ditt liv, varför inte ta det senaste decenniet och allt du gjort och gett till andra. Förhoppningsvis även till dig själv. Allt du behövt möta och ta dig igenom och du står ändå kvar här idag. Säkert tilltufsad, känslomässigt utstretchad, kanske rent av urlakad. Men du står här! Det är nåt att känna sig stolt över.

Jag vet idag att jag har både styrkan och förmågan att forma det liv jag vill leva. Med min inre kompass inställd på att må bra på riktigt kommer jag fortsätta gå min väg. Att låta kompassen styra mina val & mina beslut, inte någon annan & inte mina egna rädslor.

Jag vet att oavsett hur många insikter jag än får, erfarenheter jag bygger på mig så är det bara tomma ord om jag inte gör något med dem, om jag inte praktiserar den visdomen. Jag Vet att bakom varje motgång lurar en möjlighet, och jag ska tillåta mig själv att vara öppen för detta. Och ha modet att kliva på det.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *