0
0
Idag vill jag prata om oberoende, att göra sig oberoende från gamla tankemönster, präglingar och inre sanningar. Att helt enkelt frigöra sig från sitt bagage och inte låta detta varken styra eller påverka sina val framåt.
Jag vill börja med att dela en dröm jag hade för några år sedan, en dröm som var så knivskarp i sina bilder, färger och även starkt kopplat till vissa känslor. Så här i efterhand förstår jag att det inte var en dröm utan en vägledning till mig, vad jag behövde se för att göra mig oberoende av det som begränsade mig just då.
Jag stod i faggorna att starta ett eget företag och var så sjukt rädd och allt fokus låg på att försöka förutspå alla katastrofer som kunde tänkas infinna sig om jag hoppade med bägge fötterna från klippan. Ekonomisk kris, utskrattad, förlöjligad, misslyckande, vem tror jag att jag är, vem skulle vilja komma till mig, de kommer se att jag är en bluff…jada jada jada.
Hur som så drömde jag en natt då att jag och min dotter ( i drömmen var hon i 6-7 års ålder) var på besök på en plats, det var en utbildning jag skulle gå och hon ville följa med. Vi fick gå längs en slingrig stig och över grönskande kullar för att ta oss till utbildningsplatsen. Jag var irriterad på min dotter för att hon så lekandes lätt tog sig fram längs stigarna och verkade hitta överallt även fast hon aldrig varit där tidigare. Jag själv hankade på en bit bakom och stapplade, flåsade och det var tung och ojämnt att gå. Fick ropa flera gånger på henne att vänta in mig och liksom förmana att hon inte bara kunde hoppa på vilken stig som helst utan att rådgöra med mig först.
Till slut ledde en av stigarna upp på en hög grönskade kulle, på toppen av denna kulle var det en enorm husbyggnad. Ett vackert hus i vitt med 8 stycken stora spröjsade fönster, 4 stycken på ovanvåningen och 4 stycken på nedanvåningen. Fönsterbågarna hade en skarp och klar auberginefärg och mellan våningarna gick en vitmålad träribba/regel längs hela långsidan.
På andra sidan av detta hus stod en ny kulle och väntade på oss, det var till den kullen vi skulle gå. Mellan kullarna och under huset kan man säga, var en avgrundsdjup dal, man kunde skymma långt ned i dalen att de ringlade en flod och att det även låg små små hus utplacerade överallt. Det gick att se detta genom den molnbank som låg och smekte kullarna och som låg som ett lock över dalen.
Jag började fundera på vilken väg tillbaka vi behövde gå för att komma ned till dalen och sedan vidare upp på den nya kullen. När jag står där och försökte räkna ut en plan så ser jag min dotter klättra upp på regeln på huset och utan några tveksamheter började hon förflytta sig i sidleds längs husväggen med ryggen vänd mot dalen. Jag fick fullständig panik och försökte klättra upp efter henne, men det gick inte för jag hade fullt med väskor hängandes på mig som dels tyngde ned mig nåt enormt, men som även skapade en enorm obalans när jag försökte ställa mig på regeln. Jag vinglade och föll hela tiden.
När dottern kommer ut till mitten av huset vänder hon huvudet till mig och bara ler, hon har röda gummistövlar på sig som reflekterar i solljuset. Hon lutar huvudet och kroppen bakåt så långt hennes armar når, tittar upp mot himlen och ser verkligen så lycklig och så fri ut. Sen släpper hon taget och bara faller bakåt med samma nöjda ansiktsuttryck och med sådan tillit till att det inte är någon fara.
Jag bara skrek rakt ut, sen vaknade jag.
När insikterna från denna dröm landade i mig efter en tid så hoppade jag. Jag hoppade med bägge fötterna från klippan. Utan livrem och utan hängslen så hoppade jag och blev egenföretagare.
Jag var livrädd men lät inte det stoppa mig, jag hörde alla dialoger i huvudet som förmanade mig men lät dom inte begränsa mig. Jag såg katastroffilmerna spelades upp i huvudet på mig men jag hoppade ändå. Man kan säga att jag kastade av mig de där tunga väskorna jag bar, klättrade upp på husväggen, lutade mig bakåt och tittade upp mot himlen och bara släppte taget.
I dag kan jag inte vara annat än tacksam för att jag gjorde det, att jag där och då började göra mig själv oberoende från mitt bagage, min inre dialog som inte stöttade mig och från de präglingar jag burit med mig sedan barnsben. Det jag trodde jag behövde göra och den jag trodde jag behövde vara. Det var inte mina ord jag hörde inom mig, det var andras, andras ord som blivit mina ord, min sanning och mina begränsningar.
Min dotter i denna dröm var jag själv, precis så som jag var när jag var i samma ålder som henne. Nyfiken, orädd, modig och tog mig an livet med full tillit och på ett lekfullt sätt. Det fanns inget som stod i vägen för mig och det jag ville göra. Mina drömmar om framtiden innehöll enbart möjligheter, storslagna sådana och inga begränsningar.
Men nånstans längs vägen så började detta förändras, vilket det gör för oss allra flesta. En familj, ett samhälle, en skolvärld, vänner mm påverkas oss och formar oss. Inte av elakhet såklart, men utifrån deras egna rädslor och begränsningar. Visst finns även av elakhet också hos andra eller av missunnsamhet. Någon annans sanning blir min sanning och sedan vidare, min sanning blir någon annans sanning. Väska för väska hängs på och tynger inte bara ned utan även begränsar ens rörlighet. Detta förblindar även vårt egna synfält, vilseleder vårt egna hjärta. Vi slutar att se klart och vi slutar att lyssna till vår inre kärna, den som i alla fall jag hade som ledstjärna som barn.
Med detta sagt så vill jag bidra till ett Medvetnare liv, att kanske du börjar titta på vad det är för något som begränsar dig. Vilka väskor bär du runt på och är de ens dina att bära? Oavsett vad dem innehåller, vad gör att du fortsätter att bära dem?
Vad är det som sägs, vad är det du tror? Är det verkligen dina ord eller är det något du ärvt med dig? Att kliva ifrån dig själv lite och faktiskt lyssna och iaktta det som pågår inom dig.
Det är en enorm befrielse att göra sig själv oberoende av sina tankar, sina sanningar, sitt bagage när dessa faktiskt inte hjälper mig framåt utan istället begränsar mig.
There is a morning inside you waiting to burst open into light
Rumi
