0
0
Det är sällan jag skriver när jag befinner mig i de mer gråmulna dagarna. Då energin är lägre och oron större, då klumpen i halsen har fått fäste & tårarna ligger i startgropen att få välla ner över kinderna. Dagar då jag känner noll inspiration och kreativitet, då det känns som att livet är för mycket. Jag är där nu.
Dessa dagar är mer sällan men dom finns där och jag vill tro att dom behöver finnas även om jag då för stunden inte fattar varför.
Jag skäms inte för att jag har dom men det är under dessa dagar jag rasar lite och känner att jag har misslyckats. Jag vet på ett intellektuellt plan att dessa dagar är där för att jag ska få möjlighet att justera om lite i kompassen, lätta på trycket, se det jag behöver se och förstå. För att kunna göra nya val framåt. Jag vet det och jag vet också att this too shall pass. Men just där och då, här och nu så är det känslomässigt slitsamt, det gör ont, jag är trött, själen känns trött.
Jag försöker ha förståelse, acceptans och jag försöker bemöta mig själv och min omvärld empatiskt och diplomatiskt. Men inom mig rasar det och river. Jag vill inte vara förstående och accepterande, jag känner mig ensam & inte sedd, jag behöver stöd och hjälp men orkar inte sträcka ut handen. Jag blir ledsen och besviken för att ingen finns där och ser mina behov och det jag vill och med det mullrar en ilska inom mig över att känna mig utnyttjad och orättvist behandlad.
Den här ilskan, vulkanen inombords är kraftigare denna gång. Kanske för att tröttheten är större, motståndskraften lägre. Kanske för att min oro börjat få fäste och med det vill jag bara skjuta giftiga pilar på alla runt omkring mig.
Men även om jag vet att jag har mig själv att skylla, att jag är en stor medspelare till att jag tycker det är orättvist så vill jag ändå bara få uttrycka det utan att vara så jävla förstående, medveten och diplomatisk. Jag skiter i självledarskapet och bara ger mig hän.
Jag är trött och less på att gödsla tid, energi och pengar på andra för jag har inte tillbaka det i slutändan. Jag är jävligt less på att ge till andra, andra som gladeligen tar emot men ger inget tillbaka annat än tystnad.
För att hela tiden behöva be om hjälp, ibland skulle jag bara önska att någon erbjöd sig att hjälpa mig. Att bara få ta emot.
Och när det här börjar triggas i gång så kommer även besvikelsen över tidigare relationer, hur inihelvetes korkad jag varit och hur sjukt egocentriska människor jag stött på genom åren. Hur andra pekat med hela handen åt mitt håll, men själv sitter i glashus och kastar sten.
Det hjälper för fan inte då att tänka ”att jag förstod inte bättre då”, jag känner bara en sådan enorm sorg över att ha blivit så utnyttjad men framförallt över att jag tillåtit mig själv att bli trampad på och bli utnyttjad. Att jag var tyst, accepterade och försökte förstå, lösa, medla. Istället för att bara säga ”men din dumma jävel, far åt helvete med dig”. Men det är också en stor sorg att jag fortsätter tiga och istället försöker hitta förhållningssätt till det. När jag ibland bara vill säga ”men din dumma jävel, far åt helvete med dig”. ”Jag är trött på dig”
Dessa dagar känns också ett som vakuum, jag vill ingenting, jag gör det som nöden kräver. Och jag drar mig undan från andra. Jag vill inte visa att jag mår dåligt, är ledsen, är låg, för hur kan jag vara det, jag har det ju bra.
Jag vill inte prata, belasta, smitta av mig min låga energi. Det finns andra som har det sämre och jobbigare än mig – jag vill bara dra in mina tentaklar och få vara i detta ett tag.
Så Jag tar med mig hunden, beger mig till mammas plats en stund, sätter mig ned och hoppas på att få höras hennes röst ”hej gumman, hur är det då? Det kommer att lösa sig”. Sorgen över att hon inte finns i fysisk form gör sig starkt påmind och nästan överrumplar mig. Klumpen i halsen löses upp och allt kommer ut som floder över mina kinder.
Min annars så livliga hund lägger sig bredvid, tittar på mig med sina stora bruna ögon, kryper lite närmre för att senare buffa i mig, få igång mig. ”Kom nu matte – vi har så mycket mer att upptäcka du & jag”
Så jag låter det flöda tills det inte finns något mer att flöda, kliver upp och följer efter min hängivna kompis. Vi går på upptäcksfärd, jag försätter mig i rörelse, ser genom hans ögon en stund, sträcker upp min kropp, lyfter på bröstet och hakan och andas in majkvällens ljumma luft.
När vi kryssar över lägdan till bilen så springer en hare förbi framför oss och vill förmedla ”Släpp taget och ge dig hän i glädje. Ta det avgörande steget nu. Min gåva till dig är att visa företagsamhet”
Det lättar lite och jag vet nu även känslomässigt att this too shall pass och jag vet vad jag behövt se och med det vilka val jag behöver göra för mig själv framåt. För det kommer komma betydligt fler dagar som är ljusa.
