Okategoriserade

Lite mer om mig……

No one is me and that is my power

Unknown

Jag är nu inne på mitt 49:e år, snart mitt i livet och en intention och önskan att få leva lika länge till. Jag är inte klar på långa vägar. Jag har samlat insikter, erfarenheter och kunskaper genom detta liv som jag nu börjat praktisera. Att inte bara vara klok som en bok utan också börja leva som jag lär.

Denna tid vill jag också leva, på riktigt. Vad nu det innebär för mig, det är under förädling.

Jag är en rotlös själ och inte riktigt hittat min plats i livet ännu. Jag behöver förändringen och ombytet för att känna mig levande, att känna att jag är i rörelse, utan att för den skull fly från mig själv. Men jag behöver förädla mitt liv med fler detaljer som skapar mening.

För snart 8 år sedan tog mitt liv en ny vändning, livet gjorde ett lappkast kan man säga. Fram tills dess så gick jag på i väl inkörda hjulspår, jag visste inget annat, jag trodde det inte fanns andra sätt. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, varför jag agerade och reagerade som jag gjorde. Vad som drev mig, hur jag fungerade, jag visste inte ens hur jag själv kändes eller hur min kropp kändes. Den kontakten med mig själv och den medvetenheten fanns inte utvecklad hos mig.

På ett sätt hade det varit enkelt och fortsatt i dom banorna, men min kropp & min själ ville mig annat. Så där tog det stopp.

Jag hade också genom åren lärt mig att det jag känner är fel, att inte lita på mig själv utan jag lade ut mina val och beslut till min omgivning. Det som var bäst för andra och det som andra tyckte var bäst för mig. Jag hade lärt mig att jag hade ett värde enbart när jag gjorde något, min existens handlande om att finnas för andra. Jag gick lite på autopilot och kan ärligt talat inte minnas att jag känt mig tillfreds och lycklig, så där så det riktigt känns i hela mitt system, i alla fall långt ifrån de stunder som jag upplever idag.

Jag har verkligen tagit sjumilakliv för mig själv och för mig ett medvetet och välmående liv. Jag har tagit mig igenom utmaningar jag inte trodde jag skulle klara av, jag har tvingat mig att kliva igenom rädslor, uthärda känslorna av skuld och skam. Verkligen behövt hoppa med bägge fötterna från klippan, utan livrem och utan hängslen. Jag förstår idag vilket enormt jobb jag gjort och jag vet att jag behövt uppbåda allt mod jag haft för att göra detta.

Jag har insett att jag inte har kunnat kringgå mig själv och mitt inre liv utan faktiskt börjat att blicka in där innan jag gjort det jag behövt göra i min omgivning. 

Jag vet att det är svårt att göra förändringar, förändringar inom oss själva och förändringar utanför oss själva. Det är så otroligt lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår, det som är känt för oss. Tryggt & välbekant även om det kanske egentligen inte är bra för oss. Jag vet också att det är näst intill omöjligt att göra förändringar om man inte har en stödjande omgivning och många gånger behöver vi även ta professionell hjälp. 

Men även att förändra något gammalt och invant så behöver vi ha något nytt att kliva in i. Nya tankesätt, beteenden, sätt att vara på, miljöer att röra oss i så vi kan ersätta det vi inte vill ha kvar eller vara kvar i. Det underlättar ofantligt mycket. 

One reason people resist change is because they focus on what we have to give up instead of on what they have to gain

Rick Godwin

Det är lätt att fastna i det som varit känner jag, men det är just min resa som börjat format mig till den jag är och den jag faktiskt vill vara. Så att blicka tillbaka och reflektera hjälper mig att tydliggöra min väg framåt.

Jag är otroligt stark, jag har en inre styrka som är få förunnad. En feminin urkraft, en gudinnekraft. Den har inte varit helt självklar i mitt liv, med det menar jag att inte visa den för jag har lärt mig att inte ta för stor plats. Denna inre styrka är även ibland inte till fördel för mig då jag ska göra allt själv, jag vet att jag är kapabel till att klara mig själv så jag har svårt att sträcka ut min hand och be om hjälp. Det handlar såklart om att jag har svårt att ta emot, vill inte vara till någon belastning osv. Samtidigt som det blir väldigt ensamt och tråkigt när jag ska göra allt själv. Jag vet ju hur gott det gör att få hjälpa någon annan så jag behöver öva på att sträcka ut min hand oftare och inkludera andra, be om hjälp.

Lika stark som jag är, lika sårbar är jag. Känslosam och väldigt skör. Jag har ett rikt känsloliv som jag lärt mig att förstå och faktiskt använda på ett sätt som hjälper mig istället för att stjälpa mig. Men nog fasen fäller jag fortfarande ett och annat krokben för mig själv, agerar ur ett tillstånd av låg energi vilket aldrig blir bra varken för mig eller de jag har omkring mig. 

Jag är väldigt intutiv och mottaglig för att känna in och känna av andra människor. Inte bara vad de känner utan även att jag har förmågan att plocka upp andras tankar och idéer och även en människas grundbehov. En gåva tillika en förbannelse. Tidigare mer en förbannelse då jag inte förstått att det inte är mitt, utan absorberat allt detta i mig själv. Jag har sprungit på ofantligt mycket bollar som ni kan förstå, bollar som inte är mina att springa på. Det har gått av bara farten men också resulterat i energitapp, inga slutförande och en känsla av misslyckande. Det har även grumlat min intuition så jag inte har vågat lita på att det jag känner är rätt, jag har inte följt min inre röst utan andras.

Jag har även haft otroligt svårt med tilliten till andra människor eftersom jag kan höra vad de säger men plockar upp helt andra känslor. Ni vet, en person säger till dig: vad trevligt att ses, det vill jag göra igen – men känslan/energin personen sänder ut är tvärtemot. Det har tidigare skapat en enorm osäkerhet i mig, främst som barn, eftersom jag inte då förstod vad jag faktiskt kände av. Det påverkar såklart mig fortfarande eftersom det tar lång tid för mig att få förtroende och verkligen lita på en annan människa. Många är inte genuina och äkta. Det är ett ansikte utåt men något helt annat pågår inom dem. Samtidigt som det också underlättar att välja bort personer ur mitt liv.

Jag är generös och vill verkligen dela med mig av mig själv och det jag kan göra för att underlätta för en annan människa. Jag har en stor empatisk förmåga vilket har även fått mig att snubbla och falla många gånger. Det i kombination med att känna av andras grundbehov. Jag gör utan att ens bli ombedd, det bara händer liksom. 

Jag älskar att få bidra med det jag kan och att med det kunna göra skillnad för någon annan. Men jag har också börja lära mig att inte kasta pärlor åt svin. Att inte ta ansvar för andra människors liv och mående, det är inte mitt att bära. Att inte ta över och göra istället för en annan människa. Det ger ingen utveckling för den människan utan spär bara på dennas oförmåga eller vilja att ta sitt egna ansvar, snarare bidrar jag till extra maskor på den redan täta koftan.

Jag har ett stort hjärta, sådär så det ibland inte får plats i min egna kropp. Ju mer jag öppnar upp, utökar min medvetenhet, expanderar desto mer kärlek tar plats i hjärtat. Det är lite som att ju fler lager som faller bort desto starkare blir känslan. Ju mer i kontakt med mig själv kommer jag. Ibland är det så starkt att jag inte klarar av att bära det i mig själv, jag vet bara inte hur jag ska få ur mig allt så andra kan få känna det jag känner. Det blir mer i handling än i ett varande och här behöver jag också öva på att bara vara i denna starka expansion, att inte ge mig ut och gödsla i handlingar till andra utan även hålla det inom mig.

Jag har hög och snabb energi, jag lätt kan sväva iväg som en heliumballong. Jag behöver verkligen arbeta med att hela tiden förankra och jorda mig. Även denna höga energi tröttar ut mig om jag inte står stadigt på jorden.

Jag är energisk & driven och nästan irriterande optimistisk. Det har jag alltid varit. Hur jäkla jobbigt livet än kan vara ibland så har jag ändå känt denna förhoppning & förväntan djupt inom mig. En trygg känsla i att det alltid kommer att ordna sig. Att varje utmaning för med sig något gott. Att faktiskt se möjligheter och lösningar istället för problem. Det jag på senare tid har märkt är att när det kommer till min egna passioner, de här personliga fröerna jag sår, det som verkligen är viktigt för mig så finns mycket rädsla kvar i mig. Rädsla för att bli dömd och bedömd. Så där faller jag ibland när det gäller optimismen. Även om jag hör 100 positiva ord så fokuserar jag på det 1 enda negativt ord som sägs. Men jag ser det, förstår det och blir bättre på att hantera det.

Jag skulle vilja säga att jag verkligen älskar mig själv fullt ut, men då skulle jag ljuga. Jag håller på att lära mig att älska mig själv fullt ut är mer ärligt. Jag är verkligen stolt över mig själv, står stadigt i den jag är och det jag tror på och det som är viktigt för mig. Jag vet mina förmågor, styrkor och svagheter och jag vet också att jag bara är i början av att få upptäcka dessa gåvor.

Jag är både tacksam och nöjd över min kropp och hur jag ser ut. Är fullt medveten om att vill jag ha mindre fluff och mer muskler är det upp till mig att utforma detta. Jag känner mig väldigt kvinnlig, sensuell och stundvis även sexig, jag vet att jag har en sjuhelsikes karisma när jag verkligen är jag. 

Jag vet att jag är fantastisk godhjärtat och en fin människa och har en härlig energi att få vara omkring. Jag vet allt detta och jag kan även känna detta.

Men jag har också mina tvivel som kommer och går, rädslor som kommer i vägen. Som också gör att jag inte alla gångar behandlar mig själv speciellt kärleksfullt eller respektfullt. Ibland är jag inte tillräckligt viktigt för mig själv utan låter mig även behandlas illa av andra. Detta har jag fått öva på mycket de senaste åren och jag blir bättre och snällare med mig själv, men jag är inte framme än.

Jag kommer att skriva mer om detta, då det är så pass viktigt och väsentligt för oss. För mig är akilleshälen kärlek, min syn på kärlek, att få uppleva kärlek där jag också gjort de största övergreppen mot mig själv i rädslan för att inte vara älskad och med det kanske bli lämnad.

Jag är en andlig varelse, flummig som min son skulle utrycka det. Men jag har bägge fötterna på jorden, nja inte alltid. Jag vet att jag befinner mig i en fysisk kropp och med det fysiska upplevelser. Jag tror på ett liv efter detta, jag tror på att vi levt flera liv. Jag tror att när vi dör så är det vår kropp, vårt skal som blir kvar. Vår själ lämnar det fysiska och återvänder hem.

Jag tror på att vi alla är vackra själar i fysiska kroppar och där vi är sammankopplade med varandra, sammankopplade till något större. 

Jag tror att vi alla föds in i denna värld med en unik uppsättning gåvor, förmågor och talanger, ingen är den andra lik. Vi är här för att utvecklas och för att använda oss utav dessa för att bidra till en kärleksfullare värld. Att världen ser ut som den gör beror på det bagage och de obehandlade sår vi bär med oss, trauman, från detta liv men även från tidigare liv. Sår som skapar dimridå för vårt autentiska jag och som gör att vi projicerar vår smärta ut mot andra. Jag ser det lite som att vi har den där lilla ängeln på ena axeln och djävulen på den andra, den goda och det onda i oss. Vi behöver omfamna bägge sidor, balansera dessa. Ängeln är vårt autentiska jag, vår inre röst, djävulen vårt Ego och här behöver vi förstå vilken röst vi väljer att lyssna på.

Jag tror fullt och fast på att vi har alla svar inom oss som vi behöver, att vi verkligen är kapabel att leda oss själva. Jag har stor tilltro till varje människas förmåga att skapa sig ett liv som gör att de mår bra på insidan. Att skapa sig ett medvetet liv.  Att vi redan vet vad vi vill och vad vi behöver, att vi alla har en unik och viktig uppgift som vi är här på jorden för att utföra och för att bidra med. Jag inte bara tror längre utan jag vet att det är så, vi kan bara behöva lite hjälp för att locka fram oss själva igen i solljuset.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *