Okategoriserade

Hur självupptagen är du?

Självupptagen är för mig ett ord som klingar negativt i mina öron. 

Hur låter samma ord för dig?

När jag hör ordet Självupptagen så ser jag en person framför mig som enbart har ögon och ett agerande helt utifrån sitt egna perspektiv & sina egna behov. Som kort och gott har Universums centrumaxel uppkört i *piiiiiiiiiiiip*.

Definition tagen ifrån Wiktionary

självupptagen

  1. som bara tänker på sig själv och sina egna intressen, egocentrisksjälvcentrerad


Inte en direkt smickrande egenskap i min värld. Absolut inte så som jag skulle vilja bli uppfattad som av min omgivning.

Jag har inte sett mig själv som att vara självupptagen, jag sätter ofta andras intressen & behov före mina egna. Nästan ibland på ett osunt sätt, nästan ibland på gränsen till ett självutplånande.
Ett beteende där jag också tappat mig själv i, Vem är jag om jag inte finns för andra?

Vad är anledningen till att jag velat göra mig själv oumbärlig hos andra, genom att ge & ta hand om? Rädd för att inte bli älskad & kanske med det bli lämnad. Inte tillräcklig bara genom att vara jag.

Är inte det att vara självupptagen om något?
Jag ger och finns för andra utifrån mitt egna perspektiv, utifrån mitt egna behov av att få känna mig älskad & med det inte bli lämnad.


Tänker också på alla de gånger jag varit så fullt upptagen med mina egna tankar, med att vara i dåtiden och älta eller planera för framtiden då mina barn försökt kommunicera med mig. Eller någon överhuvudtaget. Jag är närvarande fysiskt, men tankarna är någon annanstans så jag hör inte. Är inte det att vara Självupptagen?


Blev också medveten nu under den utbildningen jag går till Holistisk Livscoach att i möte & i samtal med andra människor så utgår jag även där ifrån mig själv. Jag lyssnar, tar in det som sägs, kör igenom informationen i mitt egna system.
Känner jag igen detta, har jag varit med om detta, vilka frågor kan jag ställa utifrån denna erfarenhet som jag har?
Vad kan jag dela med mig av för egna insikter utifrån detta?
Vem handlar detta samtal om då helt plötsligt?
Är inte det att vara Självupptagen?


Då tar jag detta ett snäpp till,

Hur många gånger lyssnar vi verkligen till en medmänniska utan att ta in det i oss själva och försöka hjälpa utifrån vårt egna perspektiv?

Jag vill förtydliga det hela med att säga att jag menar inte att vi eller jag gör något fel i detta. Tvärtom, jag är av min fulla övertygelse att vi gör det med högsta bästa intention att vilja hjälpa, att vilja bidra till någon annans välmående. 

Herregud, jag har ju startat en blogg för att dela mina insikter, erfarenheter, visdomar.
Vem utgår jag ifrån då? Jo mig själv även om syftet är att få så ett frö, att få bidra till någon annans människas utveckling.
Att kanske få töja lite i någon annans medvetande, att förhoppningsvis få bidra till att en nyfikenhet väcks inom den människan.

Men På vilket sätt hjälper vi någon annan att växa, utvecklas, ta ansvar när vi ger råd utifrån oss själva?

Det jag också inser är att även om jag väljer att dela med mig av mina erfarenheter & kunskaper så kanske dessa inte är rätt för dig.
Dessa ord kan verka som ett stöd, som en inspiration men låt inte mina ord bli din sanning. Låt dom hellre bli en katalysator, ett stöd i att finna dig själv, i att finna dina egna ord, dina egna svar, det som Är sant för dig.


Så åter igen Självupptagen, jag har kämpat så mkt med att inte uppfattas som självupptagen, inte vara ego eller självisk.
För jag har sett detta som något fult, som något negativt.

Visst det gör jävligt ont att inse att Självupptagen är precis det jag varit och är. Vilket jag nog också vågar sticka ut hakan med och säga att det är vad vi allra flesta är. Medvetet eller omedvetet.

Det medvetna är kanske det som vi förknippar Självupptagen starkast med, att sko sig & utnyttja annat och andra för sin egna vinning skull.
Att bara se till sig själv, sina behov & sitt egna bästa.
Det omedvetna är egentligen samma sak men där vi har ett beteende med oss, kanske rent av en överlevnadsstrategi som ligger till grund. Där vi många gånger är omedveten om vad vi faktiskt gör.


Jag vet att jag är väldigt snar med att komma med råd, med att ge vägledning utifrån mig själv. Och det är av ren kärlek & omtanke till den andre personen.
Och det är nog så vi övervägande är & gör.
Vi vill så gärna hjälpa & bidra, komma med råd hur någon annan ska vara men framförallt göra.

Men jag vet också att få råd serverade framför sig ger inte samma drivkraft, inte samma genomslagskraft som om de kommit ifrån mig själv. För när dom kommer inifrån mig så är det mina att följa.

Så hur kan vi hjälpa, hur kan jag hjälpa utan att gå in och ta över eller ännu värre, göra istället för? Hur kan vi hjälpa utan att varken ta eller bära ansvaret för den personen?

Jag tror vi behöver kliva ifrån oss själva, släppa me, myself & I för en stund och bara vara närvarande hos personen som pratar. Att lyssna på vad den har att säga utan att ta in det i sig själv.
Att vara nyfiken på personen, ställa frågor,
Vad…..? Hur…..?
Så att svaren kommer inifrån denna.

Jag tror även på att kliva ifrån sig själv, släppa me, myself & I för att iaktta sig själv. Att se sig själv, sina beteenden, sina ageranden utifrån. Hur gör jag i vissa situationer? Vad är syftet? Osv.

Jag tror också att vi faktiskt behöver få vara lite självupptagna ibland, fokus på oss själva. Se till våra egna behov först innan vi tillgodoser någon annan. Att få vara självisk & ego helt enkelt och det är helt okej!

Ja, jag är självupptagen, till viss del.
Ja, jag är ändå okej med det & tillåter mig att vara det.
Ja, jag behöver oftare kliva ifrån mitt ego & finnas fullt närvande för någon annan UTAN att blanda in mig själv. Utan att vara upptagen med mina egna tankar.


Vill gärna ha Era inputs nu. Jag är nyfiken på era tankar & funderingar

Hur ser du på ordet Självupptagen? Hur agerar du själv i detta? Hur närvarande är du hos dina medmänniskor?

Dela gärna dina reflektioner, din visdom. Kommentera i inlägget eller skicka PM eller mail om du inte vill dela offentligt.

4 kommentarer

  • Petra

    Tack för att du delar dina tankar. Det inspirerar mig till att reflektera kring mitt eget sätt att vara. Faktiskt fick jag en liten aha-upplevelse. Jag tror att den bottnar i vikten av att en annan person tar upp ett ämne att tänka kring. Att du skriver att du också är självupptagen i vissa delar gör att jag som läsare inte skäms lika mycket när jag inser att jag är riktigt självupptagen. Jag bryr mig så mycket om min omgivning men det ligger väldigt nära till hands att utgå från mitt eget för att ge input till den som talat.

    Tack Camilla!

    • CamillaJohansson

      Tack Petra för dina fina reflektioner!
      Ja det är ju lite jobbigt att inse vissa saker om sig själv samtidigt som de är fullt mänskliga.
      Vi eller iaf jag har ju själv satt upp en bild för mig själv vad jag tycker om ordet Självupptagen. En negativ egenskap, så då känns det när jag inser att jag själv är det?
      Samtidigt som jag tycker också att vi behöver få vara lite mer självupptagna.
      Helt beroende på situation & kanske person.
      Men jag tror för att hjälpa någon annan framåt så kan jag inte utgå från mig själv utan snarare guida med frågor så personen hjälper sig själv.
      Jag vet själv skillnaden och kraften i att ha svaren & drivet inom mig istället för att få det utifrån.
      Stor kram ?

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *