0
0
Nu har jag gått likt katten kring het gröt de senaste dagarna. Liksom slingrat mig, gjort helt andra saker än vad jag sagt att jag skulle göra, eller inget alls. Intalat mig att inte inspirationen infunnit sig, att jag behöver vila istället, att jag ska bara… sen…..tar jag tag i det.
Jag har satt mig vid datorn, tänkt börja skriva, men så har något annat kommit emellan, fixat med något annat, sökt någon annan information.
När jag klivit upp för att släppa ut hunden har jag kommit på att diskmaskinen behöver tömmas, såg inte köksön lite flammig ut också? Jo minsann, den måste få några svepningar med trasan. Oj, veden behövde fyllas på, barkbitarna från mattan sopas bort. Värmeljusen bytas ut, kuddarna i soffan puffas, dags att rasta hunden.
Herregud jag har alldeles för mycket tid som jag fan spiller med just nu. Eller spiller, jag får mycket gjort men inte av det jag borde eller egentligen vill. Jag har fått många sköna promenader med Ebbot där jag låtit tankar och reflektioner flöda men inte fått något på pränt…ännu.
Nu skriver jag i allafall även fast jag inte hade någon inspiration till det, utan för att faktiskt få ned några ord så kanske inspirationen kommer igång. För att faktiskt tvinga mig till att göra det jag vill göra även om det är ett motstånd i det just nu, även fast jag skriver om något helt annat än det jag tänkt skriva om.
I och med jag började få ned dessa ord på pränt så blir jag högst medveten om att det är så här jag håller på när det kommer till mina frön. Mina drömmars frön som jag verkligen vill sätta i jorden och låta slå rot och växa sig stora och ståtliga. Jag vårdar dem så ömt genom att gömma dem i innerfickan. Jag kan prata om dem, skriva ned dem som anteckningar i en bok, men att verkligen göra det sitter så jäkla långt inne. Jag kan påbörja och sedan låter jag annat ta plats och utrymme så jag istället kan använda ursäkten att jag inte har tid.
Eller jag inser också att det innebär egentligen det mesta som jag vill göra för min egna skull. Jag kan finna tusen anledningar och orsaker att göra allt annat än det jag verkligen vill göra.
Jag påbörjar bra rutiner som jag verkligen tycker om, som får mig att må bra, som ger inspiration och utrymme för kreativitet. Men så fort det blir lite motstånd i det så släpper jag det och åter igen låter annat ta plats.
Vad handlar detta om egentligen?
Är jag rädd för något, rädd för att misslyckas? Eller rädd för att verkligen lyckas, vad skulle det innebära?
Hur kommer det sig att jag inte är viktigare i mitt liv än att jag faktiskt skapar både tid och utrymme för det?
Jag har faktiskt påbörjat men stannade av lite och lät annat ta plats, inspirationen slutade att infinna sig, fastän jag faktiskt gav mig tiden.
Jag tänker då direkt på motstånd, vad händer med mig när jag möter motstånd? Uppenbarligen lägger jag mig ned, springer runt det, gör annat istället för det jag borde göra. Jag ger liksom upp på en gång.
Hur gör jag när jag möter motstånd i mina tidigare anställningar, uppdrag åt klienter? Jo jag blir vassare och ser till att ta mig igenom det, att lösa det för att ta mig vidare.
Men när detta motstånd kommer när något är nära mig, sårbart på det sättet, då sticker jag liksom huvudet i sanden som en struts och gör annat. Intalar mig att jag inte har tid, inte har inspiration jada jada jada
Tänker lite när man vill börja motionera, tex löpträna. Vi börjar i mindre skala, brukar kännas lätt och härligt och känslan efter en runda är euforisk. Allt eftersom ork och kondition ökar så utökar man sina rundor, sitt tempo och kanske variation i terräng. Sen kommer även där en period då man möter på motstånd, det går tyngre, känns inte lika lätt i stegen, det är till och med motigt att bege sig ut. Även fast vi vet att vi mår bra av det.
Jag vet i allafall att om inte jag tar tjuren vid hornen och fortsätter trots detta motstånd så kommer jag inte bege mig ut på väldigt länge, kanske inte alls något mer utan intalar mig att det inte var något för mig det här med löpträning. De nyinköpta skorna hamnar i garderoben.
Tänker att det är samma sak här. Om jag inte kliver igenom detta motstånd, sätter mig vid datorn och skriver så kommer heller inte inspirationen att infinna sig. Då kommer det så småningom dö ut och jag tar mig an något nytt projekt som jag låter dö ut.
Vet att många säger att vill man verkligen något, är det tillräckligt viktigt så gör man det oavsett. Ja så kanske det är, men även i något som är tillräckligt viktigt så kommer vi möta på detta motstånd. Det kommer att komma som en liten test på om vi verkligen är dedikerad nog eller kanske framförallt uthållig nog. Och jag tror det är här vi många också faller, vi är inte tillräckligt uthållig. Inte jag i allafall. Inte har varit vart fall.
Och jag vet djupt inom mig att det är just genom dessa motstånd längs vägen som vi växer och utvecklas om vi väljer att kliva in i dem. Det är då vi kan göra större avstamp framåt.
Jag satte mig vid datorn trots avsaknad av inspiration, trots att soffan och Netflix lockade förföriskt. Jag började låta orden komma på pränt även om det blev något annat än det jag tänkt skriva om. Jag fick nya insikter och en ny skjuts av inspiration, så i morgon tänker jag sätta igång och skriva det jag låtit bli att skriva om, mitt årsbokslut, som jag vill dela med mig av till er.
Jag gjorde trots att jag kände motstånd och det gav resultat.
Kära Camilla
Tack för sparken den kändes. När jag läser ditt inlägg så känns det som om du skrivit om mig. 😘 Hur många saker har inte jag startat men inte orkat genomföra när motståndet kommit och lusten försvunnit. När man fallit, givit upp och följt minsta motståndets lag, så är det ganska många.
Men samtidigt så för det mig på något konstigt sätt också framåt till att hitta lusten och glädjen i det jag vill göra, att vara nyfiken att testa, göra om eller släppa taget.
Kära kloka, vackra vän, det är en ära att få följa dig på din väg, för du leder mig framåt.
Tack min fina vän <3 Du har helt rätt i det du skrev om att vara nyfiken, testa, göra om eller släppa taget. Många gånger startar vi upp saker för vi tror att det är just det vi vill göra. Sen kommer vi till en punkt där glöden falnar och vi släpper taget om det. Det var inte vår grej helt enkelt. Och så behöver det också få vara.
För egen del så har jag gjort det många gånger också 😀
Men sen har vi då de här tillfällen då det börjar "hetta till lite", jag vill verkligen men orkar liksom inte göra jobbet som krävs av mig. Inte ta mig igenom det där motståndet av flera olika anledningar. Dessa gånger är jag en fena på att ta till andra sker, ursäkter, you name it.
Grejen är den att dessa lögner för mig själv gör ont, det blir en besvikelse då jag liksom gett upp om mig själv, rent ut sagt ljuger mig själv rakt upp i ansiktet.
Jag är så tacksam för din kommentar <3, för det är viktigt att vi ser och förstår skillnaden mellan dessa.
Att vi absolut får motstånd när vi gör saker som vi kommer fram till att detta är inget för mig, men då är det heller inget svårt att släppa det. Kontra när vi ger upp för motståndet som kommer för det vi faktiskt vill, det skapar ett gnag och ett gnissel inombords, inte lika lätt alltså att bara släppa taget om.