Okategoriserade

Förädla livet

Nu har vi tagit oss 11 dagar in på det nya året, 11 dagar på en oskriven bok, ett oskrivet blad. Vad har jag då hunnit teckna ned och skapat för mig själv? Vad har Du satt på pränt?

För mig hittills en massa frågor ställda ur tid av reflektion, ur samtal & situationer som varit. Frågor till mig själv som jag helt enkelt behöver svara på innan pennan kan sättas ned på pappret och börja glöda.

Jag vet inte om jag har för stora krav på livet, för höga förväntningar eller bara fastnat i denna utveckling och inveckling av mig själv. Eller så är det så att den stora livsmöbleringen har skett som behövde ske och nu påbörjas finjusteringen och poleringen av detaljer. Att helt enkelt att börja förädla livet. 

Det är lite som att jag behöver vrida och vända och känna på allt jag ställs inför för att liksom välja rätt, det som känns rätt för mig. Jag kan inte fortsätta springa på alla bollar som kommer i min väg, alla är inte mina att springa på.

Jag har funderat otroligt mycket de senaste veckorna, reflekterat över livet. Jag har fått tagit del av andra människors liv, vart de varit, vart de står idag och vart de vill någonstans. Vilka begränsningar som de har satt upp för sig själv, hinder som gör att de inte rör sig i den riktning de själva vill. En ynnest att få vara en liten del av en annan människas liv och utveckling, berikande på så många sätt och även väldigt utvecklande för egen del.

Detta har bidragit till ytterligare frågor till mig själv som även dom behöver svaras på.

Det har fått mig att reflektera över min egna rotlöshet, min rastlöshet som är mina ständiga följeslagare i livet. Jag kan befinna mig på ett ställe, känna mig så tillfreds, men efter en tid börjar det liksom skava i mig igen, känslan av att vilja ge mig iväg gör sig starkare. 

Vad beror detta på? 

Är jag på fel plats, med fel personer, gör fel saker, valde jag fel, sprang jag på någon annans boll? Eller är det så att jag helt enkelt flyr ifrån mig själv? Är det så att så fort rastlösheten slår till, att jag blir uttråkad så måste jag vidare. De få rötterna som börjat befästa sig är lätta att rycka upp och så drar jag vidare.

Är det så att jag helt enkelt inte förädlat mitt liv där jag befinner mig, jag har skapat mig en plattform men inte justerat till detaljerna, inte finpolerat dessa. Inte bottnat i mig själv riktigt.

Mitt ständiga engagemang i andra människor, i deras utveckling, omhändertagandet, är det ett sätt att slippa ta ansvar för mig själv och mitt egna liv? För uppenbarligen när jag inte har dessa faktorer runt mig så börjar det krypa i mig. Samtidigt som jag känt mig så klar med att ta hand om andra och bara längtat efter att få fokusera på mig själv. Ju mer jag börjat sätta upp gränser för att frigöra tid för mig själv, ju mer har det börjat att krypa.

Har ondgjort mig lite på dessa människor som lägger ofantligt mycket tid på omvärldsbevakning, att engagera sig till fullo i all tänkbar information som florerar, som lägger timmar på att tolka meddelande, som försöker få omvärlden to make sense. Som kliver in i en annan värld fullt ut där deras ord och tankar enbart handlar om just detta.

Har tänkt att herregud, snacka om att dessa människor flyr från sig själv, från att ta ansvar från sitt egna liv. Att de borde ju börja där, se till att förädla sitt egna liv så att det är spännande och intressant nog att befinna sig kvar just där. Att inte fly sina egna demoner utan att faktiskt möta dem och göra något vettigt utav det, att få sitt egna liv to make sense. Jag har ju tuggat på om att vill man ha en förändring i världen så behöver man börja med sig själv, vara den där förändringen som man vill se i världen.

Jag har blivit irriterad och jäkligt dömande när det idag slog det mig att jag gör ju likadant själv, kanske inte engagerar mig i allt som händer i världen och ondgör mig över det, men allt annat än mig själv & mitt liv. Uppenbarligen livrädd att stå kvar i mig när tristessen slår till. Är mitt liv så pass innehållslöst och tråkigt att jag istället väljer att fokusera på andra och annat? Vad är det som skrämmer mig så mycket att jag inte klarar av att stå kvar i rastlösheten?

Det är ju precis här jag behöver vara och börja så jag kanske slutar att fly hela tiden. Jag har gjort de stora dragen, men behöver verkligen förädla detaljerna. 

Att stå kvar fastän jag är uttråkad, rastlös som förstås är en inre stress. Att våga stå kvar i dessa för mig jobbiga känslor och se vad som kommer ur detta. Att våga ha tråkigt ibland, att kunna vila i det. Tänk om det är så att vissa nycklar till förädlingen finns i att vara i tristess också?

När jag vaknar på morgonen & slår upp ögonen vill jag känna ett pirr och en förväntan, att jag knappt kan bärga mig att få ta mig ur sängen och ta mig an mitt egna liv. Men för att göra det behöver jag börja sätta detaljerna, jag behöver förädla min egna arena så jag har något att kliva in i varje dag.  Jag behöver fylla mitt egna liv med meningsfullhet, det som skapar en mening och en betydelse för mig själv. 

Så det är dags nu att svara på mina frågor.

Känner du igen dig? Ser du något annat i detta? Dela gärna dina reflektioner!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *