0
0
Nu har jag gått en längre tid & reflekterat kring b.la prestationer och att vara produktiv, eftersom jag själv kan halka tillbaka där, att prestationsvågen väger tyngre än återhämtningen. Vilket blir en obalans. Att görandet får gå före varandet
Även kopplingen mellan prestationer och informationsflödet kring alla 1,2,3 steg att göra för att må bättre, gå ned i vikt, skapa bättre balans, bli en bättre ledare, för att leda sig själv, för att sätta upp mål. Hur vi blir bättre företagare, hur vi kan skapa vår första miljon osv. osv Även annat som är kopplat till personlig utveckling & förbättring av olika de slag.
Och Allt detta matas vi med konstant via sociala medier, artiklar, poddar, bloggar, böcker ja även jag är en bidragande del av detta informationsflöde.
Jag har under en tid känt mig väldigt mätt på allt detta men inte riktigt fått kläm på varför jag blir så trött på det.
Det är inte för att det är tråkiga eller dåliga inlägg, tvärtom, väldigt lärorika & intressanta. Mycket bra saker att ta till sig av och ta del av. Mycket som inspirerar.
MEN informationsflödet är så stort, så mycket, så många. Och mängden av uppmaningar skapar en form av stress.
Jag har också, kopplat till detta, reagerat på att nu kring jul & nyår då har väldigt många tagit ledigt för att hinna återhämta sig. Många meddelar att de tar en paus från b.la sociala medier för att få tid att landa & tid för reflektion, tid för att återfå balansen, tid för att vara med familjen, tid för att fylla på energi, vilket är såklart jättebra.
Men det jag tänker är att något är ju väldigt tokigt här.
Vad är det som har hänt med vårt samhälle och oss människor? Vad är det som gör att vi matar på så otroligt hårt större delen av året som gör att vi behöver stänga bort allt under vår ledighet, för att ha tid att återhämta oss? För att återfå balansen som Vi sedan tappar igen när vi går in i vardagen.
Trots alla dessa fenomenala tips & råd att ta del av helt gratis året runt som alla så frikostigt delar med sig av!
En tanke jag har är att vi egentligen inte vet vad all denna information verkligen innebär i praktiken, vad är syftet med alla 1,2,3 steg, program, metoder, tekniker och verktyg. Och även om vi på ett intellektuellt plan kanske förstår syftet så har vi inte förstått det kroppsligt, känslomässigt och själsligt.
För Hinner vi verkligen med det? Har vi det utrymmet i vår agenda, finns det utrymmet i samhällets agenda?
Eller blir Det ytterligare saker att gripa tag i samtidigt som vi springer ännu fortare?
Vi greppar tag i det yttre för att försöka balansera det inre, vi testar all sköns metoder, verktyg & tekniker så vi kan fortsätta springa i samma tempo & gärna så att vi kan peta in en växel till.
Jag förstår varför det är så jävla svårt att försöka skapa sig ett bättre välmående, att följa en hälsosammare livsrytm när allt i vårt yttre uppmanar oss till att springa fortare. Vi matas konstant med information som ger oss snabba kickar. Vi dras med av varandra i detta prestationshjul, vi ska prestera och uppnå resultat och helst på väldigt kort tid. Och tyvärr så har det även blivit att personlig utveckling & psykisk hälsa, välmående kan bli något vi känner att vi ska prestera i. Eller iallafall något kopplat till stress som vi borde göra & borde hinna med för då kommer vi må bättre och kan fortsätta springa.
Vi känner oss tyvärr misslyckade när vi faller, när vi inte orkar hålla samma tempo. När vi testar olika verktyg, metoder, terapiformer men inget tycks verka funka för oss. Det är nåt fel på oss för det, alla andra verkar ju lyckas.
Jag vete fan om det är att lyckas när vi matar på så hårt året runt & ger oss endast tid för vila, återhämtning & reflektion ett par gånger per år. När vi inte hinner och orkar vara närvarande, när vi inte orkar njuta & hänföras av livet i vårt egna liv större delen av året. Som borde vara en naturlig del av vårt liv.
Det naturliga nu är att vi ska gasa tills vi spyr 48 veckor per år, sedan försöka lappa ihop delarna under 5 veckor för att orka gasa igen?!
Jag vete fan om det är att lyckas när vi behöver gå till det yttre för att få verktyg för att vi har glömt bort hur man lever och tar hand om oss själv på bästa sätt. Vad det innebär att leva för just mig!
Vi har slutat lyssna på våra egna behov, vad vi själva behöver, vi har slutat lyssna till vår egna unika rytm och försöker hela tiden pressa in oss i någon annans, eller i samhällets.
Inte konstigt alls i mina ögon att vi går sönder och tar slut. Att vi är så jäkla speedade att vi inte längre vet hur det känns att vara avslappnad, i kontakt med oss själva. Vi vet många gånger inte ens hur vi mår för vi hinner inte känna efter.
Vi behöver helt enkelt sluta jaga, vi behöver sluta springa så satans fort. Vi behöver bryta den osunda relationen vi har till oss själva och vår omgivning. Allt vi tror vi behöver vara och göra och istället börja känna efter vad jag behöver och vill. Vi behöver tiden och utrymmet att kunna andas fritt och obegränsat. Vi behöver tiden och utrymmet att låta vår kreativitet få ta plats. Vi behöver tiden och utrymmet att landa i oss själva, att känna in oss själva så att vi kan börja lyssna till vad kroppen, känslorna och själen försöker säga till oss. Det är ingen i vårt yttre som kan tala om det för oss, det är bara vi själva som vet.
Jag säger inte att vi inte ska ta hjälp, att inte låta oss inspireras, förkovra oss men även där behöver vi ge oss tiden att låta insikter, känslor, upplevelser landa i oss. Att verkligen använda oss av det nya verktyget, den förkovrade kunskapen, insikten, inget vi bara gör under en 10 dagars utmaning för att sedan släppa det och ge sig i kast med något nytt. Det finns liksom inga quickfix lösningar i något av detta även om det hade varit sjukt underbart om det gjorde det.
Jag kan ha helt fel men utifrån mitt perspektiv så är väldigt mycket i detta stora informationsflöde kopplat till att vässa oss själva, vässa våra prestationer ytterligare, att bli mer effektiv för att hinna med ännu mer, få plats med mer. Det riktar sig mot MER när vi istället kanske borde skala av och vända vårt fokus mot MINDRE?
Nu har jag harvat på med mig själv i 10 års tid, det är ett helt decennium sen jag blev sjuk i en utmattningsdepression. Under ett helt decennium har jag vigt stor del av mitt liv till personlig utveckling i olika dess former. Jag har tagit mycket hjälp för egen del, tagit del av en uppsjö med verktyg, metoder och program. Och där jag för egen del kan se att jag länge sökte snabba lösningar. Testade en massa nytt för att gå vidare till nästa och där inget blev egentligen förankrat i mig eftersom jag rusade vidare tills nästa steg. Jag fick kickar av att lära mig saker, men var inte dedikerad nog, inte tålamod nog för att låta det förankaras. Hade inte tid med det, det var så mycket nytt, så spännande allt. Jag har även varit inne och sniffat på framgångar i form av mål, resultat och pengar, även det gav ett rus och en kick.
Jag kliver i och ur prestationsprinsessan fortfarande och jag får dagligen jobba med att det är helt okej att vara oproduktiv i det yttre.
Men jag har helt klart kommit dit hän nu att jag kan inte söka i det yttre för att skapa balans i mitt inre, för att känna mig tillfreds och lycklig. När jag har jagat i det yttre så har det bara gett mig tillfälliga kickar, inte långsiktighet.
När jag tar mig an något behöver jag ge det tid, fokus och utrymme för att det ska befästas som en del av mitt leverne. Annars blir det bara ytterligare ett moment som ska klämmas in någonstans och då kan jag lika gärna låta bli.
Jag tar absolut hjälp för att få tillgång till nya perspektiv, andra tankesätt/synsätt & möjligheter, för inspiration. Ibland även för vägledning & råd. Men jag väljer den hjälpen med omsorg, så att den är rätt för mig.
För mig handlar det nu om att skapa mig en livsstil där jag kan följa min egna rytm, det som fungerar för mig och jag kan inte fortsätta forcera saker och ting för då hinner inte min själ med. Jag försöker efterleva en kombination där mina intressen, min passion, det jag älskar att göra är något jag också kan försörja mig på. Mitt sätt att vara på och leva är också det som jag lever av.
Det går inte längre att klämma in mig i mallen mån till fre 7-17 med 5 veckors vila per år. Oavsett vad jag gör, jag behöver en annan variation, annat utrymme, annan tidsram för att jag ska må så bra som möjligt. För att jag ska kunna vara mitt bästa jag.
Min omgivning/miljö är otroligt viktig för mig, jag behöver ha min bas på en lugn plats där jag har nära tillgång till naturen, tystnaden och stillheten. Det är där jag har mitt elexir, där jag tankar energi och näring naturligt och lätt. Och där jag får full tillgång till min kreativitet. Jag kan inte längre kompromissa med det heller, för det har jag försökt med i omgångar, och det har kostat på.
Jag tror inte vi människor egentligen är skapta för att leva i det samhälle som det är uppbyggt nu, därav att ohälsotalet är så högt. Mörkertalet är ännu högre. Det är inge fel på oss för att vi inte pallar trycket, snarare ett sundhetstecken från kroppen & själen
Och trots all denna information som finns tillgänglig för oss, självhjälp, metoder & verktyg så skapar det ibland mer skada för oss, prestation, stress, otillräcklighet, känsla av misslyckande. Om vi inte har förmågan att selektera, känna in, välja 1 sak och låta det förankra sig som en del av vårt liv.
Men åter igen så tror jag fullt och fast på att vi behöver kalla hem oss själv till oss själva, att sluta jaga i det yttre och istället börja stilla oss så vi kan lyssna till vårt inre. Vad har jag för behov och vad är det jag vill. För Det är ingen eller inget i vårt yttre som kan tala om det för oss, det är bara vi själva som vet. Vi sitter redan på svaren, svaren till vad vi själva behöver och vill, vi behöver bara ge oss utrymmet att lyssna.
Vad väcker det här i dig? Hur ser du på det jag har reflekterar över nu? Dela gärna med dig av dina tankar och perspektiv <3
