1
0
”Det är ju lätt för dig att säga. Jag håller med om det du säger men det är ju väldigt förenklat, så lätt är det inte. Det är ju inte mitt fel att jag hamnat här”.
Det här är kommentarer och reaktioner som dykt upp under samtal och föreläsningar jag haft. Fullt förståeliga kommentarer och jag förstår även att det jag delar med mig av kan ibland väcka starka känslor, kanske uppfattas provocerande.
Jag är också tydlig med att det jag delar med mig av i form av verktyg och kunskaper är egenupplevt, det som fungerat och fungerar för mig. Jag påtalar också att du som klient eller lyssnare ska välja det som resonerar med dig, dvs det som känns bra, tilltalar, där du får en respons inom dig. Och det som inte resonerar är du fri att välja bort.
Jag sitter inte på en absolut sanning gällande dig, det vet bara du.
MEN jag säger också det, välj bort av rätt anledning. Är det något som väcker en stark känsla, provocerar, våga stanna kvar där en stund i den känslan istället för att skjuta bort den och det/den som väckte den. Va kvar i känslan och fråga dig: vad är det jag blir upprörd över?
Ex. du kanske inte känner dig sedd, att du inte blir tagen på allvar, att du inte blir förstådd? Är det verkligen det jag säger som väcker detta eller är jag bara där och skrapar på ett gammalt sår? Något du förvärvade kanske redan som barn? Vid vilka fler tillfällen har du inte känt dig sedd, inte förstådd eller tagen på allvar? Hur långt i tiden går det tillbaka?
När vi reagerar på en situation är det sällan situationen i sig vi reagerar på utan det är något i vårt förflutna som gör sig påmind. Därav att jag säger, välj bort av rätt anledning. För det finns så mycket viktig information att hämta när vi vågar stå kvar i det som gör ont. Information och nycklar till dig själv som kan läka det gamla och hjälpa dig själv framåt.
Sen är det såklart också så att en del av det jag delar helt enkelt inte resonerar med dig, men då väcks inte starka känslor, du blir inte provocerad utan mer ett konstaterande att detta är inget för mig. Och då ska du absolut lyssna till det.
Den här resan ned i en utmattningsdepression och vidare ur den har varit allt annat än lätt, kunskaperna och verktygen jag förvärvat är lätta i sig, it make perfect sense, men fruktansvärt svåra och utmanande att applicera i mig själv och i mitt liv. Jag har blivit provocerad av dom som faktiskt lyckats och de människor som faktiskt mår bra. Jag har blivit sjukt provocerad av min mentor, coacher, föreläsare, kurser jag gått.
Nu skiter jag i det här. Men sen har jag landat i det som kommit upp, stått kvar i smärtan som triggats igång. Erkänt för mig själv, förvärvat nya insikter, större förståelse om mig själv och rört mig vidare framåt.
Det är fanimej inte en snygg resa på något sätt och jag hade kunnat ge upp för länge sen. Ställt ned spaden och slutat skotta i skiten. Men djupt inom mig har jag vetat, att inget kommer att förändras om jag förskjuter mina egna sår, om jag fortsätter som jag gjort innan. Då kommer jag att fortsätta må dåligt, jag kommer aldrig komma ur mitt egna fängelse.
Och det har delvis varit min motivator, att greppa tag i spaden igen och fortsätta skotta. Och jag fortsätter skotta, har gjort det nu i 10 års tid. Och i början var det jäkligt tungt och jag såg eller upplevde heller inga tydliga resultat. Men med tiden, tålamodet, modet, medkänslan och nyfikenheten så har det gjort stor skillnad. Jag vet idag att det är värt varenda skitiga, svettiga spadtag. Varenda brakedown och varenda jäkel som utmanat mig.
Så, det kanske är lätt för mig att säga, men jag vet jobbet som ligger bakom. Det kommer och det krävs något av oss, det kommer smärta utav bara helvete, det kommer kännas lönlöst i stunder och det kommer ta tid innan du ser och upplever något resultat i ditt välbefinnande. Men åter igen det är så väl värt det.
Det har heller inte hjälpt mig att klargöra om det är mitt eller någon annans fel att jag hamnade där jag hamnade. Även om jag idag förstår att ”problemet” låg i mig själv. Har det någon betydelse egentligen? På vilket sätt hjälper det dig att säga att det tex är din arbetsgivares fel?
Det går ju att konstatera att vi är ur kurs, att vi inte mår bra, att vi inte lyssnat till vårt inre, vår egna kropp när vi har kraschat. Och den enda som kan göra något åt det är vi själva. Det kanske innebär att vi behöver jobba med oss själva, synliggöra våra beteenden och sår för att kunna läka och anamma sundare beteenden och förhållningssätt. Vi kanske behöver byta miljö, arbetsplats, partner, vänskapskrets för att den inte är sund för oss. Och kan vi konstatera att vi t.e.x haft en osund arbetsplats som bidragit till utmattningen så behöver vi också ställa oss frågan: Hur kunde jag tillåta detta ske? Vad är anledningen till att jag inte klev av tidigare? Om du hade haft en vän som varit i samma situation som dig, vilka råd hade du gett honom/henne?
Vi har också en kollektiv utmaning och det är hur vårt samhälle ser ut idag. Vad som premieras och vad som bekräftas. En norm vi bär med oss, hur vi borde vara och hur vi borde leva. Vad som är framgång och vad som är misslyckande. Ja, jag vet att ni är kapabla att själva se hur samhället har formats. Vi uppmanas att springa fortare, mata på som robotar. Helst inte tänka och känna så mycket och jag blir lite full i skratt och samtidigt vettskrämd över att vi succesivt också börjar ersättas av faktiskt robotar.
Och detta kollektiva påverkar oss väldigt mycket och sjukt svårt att bryta sig loss ur, sjukt svårt. Det väcker så starka känslor av skuld, skam, rädslor att dessa stundvis kan vara förlamande.
Men det vi behöver komma ihåg är att vi alla är en del av hur det har utformats. Vi har svalt betet och följer strömmen. Vi har inte stannat upp och ifrågasatt, inte känt efter, utan snarare försökt anpassa oss efter det, in i det. Vi filar och putsar våra former så att vi kan klämma in oss i den förutbestämda formen, även om vi känner av syrebristen och att vi sakta börjar vissna och dö ut.
Ohälsotalet skjuter i höjden nu och jag är inte alls förvånad. Vi är inte skapta för att leva på det sätt som samhället uppmanar oss till. Vi är inte skapta för att mata på som robotar. Att vi kraschar är inte konstigt, det är inget misslyckande. Det är en möjlighet att se det osunda och göra nya val som är mer i linje med den DU ÄR. Oavsett vad du bär med dig.
Vi har en möjlighet att påverka, vi har en möjlighet att forma ett nytt samhälle. Och där behövs DU, och DU och DU och DU.
Vi behöver göra det obekväma. Vi behöver bryta upp och bryta oss loss och vi behöver våga möta våra egna smärtor. Och ju fler vi är som väljer nya vägar, sundare och mer välmående sådana desto fler är vi som kan påverka det kollektiva.
Vad är det för kultur som vi, som Du vill ska råda i vårt samhälle? Är dina beteenden i linje med det? Om inte, är det dags är börja ändra det, hur jäkla svårt det än må vara.
Vi är alla kulturbärare, vi är alla en del i hur samhället har formats. Jag kan direkt sträcka upp handen och säga att mina tidigare beteenden har verkligen bidragit till det jag ser mest av i samhället idag. Prestationer, och jag lägger även till dömande, tyckande och antaganden på andras bekostnad. Mjaaa lite missunsamhet kan jag toppa det med också.
Jag skulle kunna säga att det är samhällets fel att jag blev sån, men jag har också tillåtit det att ske. Jag har tillåtit mig bli en del av det.
Men inte längre!! Nu får det räcka. Jag tänker lite på det min son sa i ett samtal, ”jag vet faktiskt inte om jag vill ha barn, jag vet inte om jag vill sätta något barn till denna värld som den ser ut just nu” ”Världen kanske redan har gått under, utan att vi har förstått det”
Jag instämmer till viss del men jag har inte gett upp hoppet om en bättre värld ett mer tillåtande och ett mer medmänskligt samhälle. Där de mjuka värdena premieras högre än de hårda. Och jag har förstått att det börjar inom oss själva och jag vet att det inte är lätt. Jag har också förstått att ju fler vi är som greppar tag i spaden och gör jobbet, desto lättare kommer det arbetet att bli. Vi skottar till slut inte bara för oss själva utan även för kommande generationer. OCH vi gör det tillsammans.
