0 0
Read Time:7 Minute, 0 Second

För att kunna leda andra behöver vi kunna leda oss själva i första hand. Det är min tro och min filosofi, att leda utifrån ett autentiskt självledarskap.

Jag har börjat titta in lite mer på mitt egna ledarskap en tid nu och konstaterat att det inte är helt autentiskt utan med en skvätt av Jante och en hel del ursäktande. Att vara lite lagom och inte sticka ut åt något håll, lite lätt formbar ifall det inte skulle passa någon annan. Ifall det inte skulle passa in i samhällets dolda agenda.

Så även fast jag banar mig en ny väg så gör jag det väl vaddaret. Säkerhetsbälte, krockkuddar och kroppsskydd.

Jag tänker tillbaka på det år som gått då jag på eget initiativ gett mig själv ett sabbatsår, ett år att göra va fasen jag vill. Tjänstledig kanske jag ska skriva för att förtydliga för mig själv. Tanken var i och för sig den från början att jag skulle vara ledig i 4 månader, 4 månader för att bara vara men också för att ändra riktning i företaget. Men livet kom lite i vägen för att bara vara och för att göra va fasen jag vill, det kom i vägen med tuffa personliga utmaningar. Så jag bestämde mig för att förlänga denna ledighet till ett år. Att låta våren & sommaren gå i det tecknet att enbart följa det som ger energi. Att ge mig utrymmet att läka, återhämta mig och ladda om.

Och så blev det och som jag har laddat.

Grejen är den att jag flertalet gånger kommit på mig själv med att ursäkta mig själv inför min omgivning. Liksom skäms att jag går runt och gör vad jag vill & har det himla bra. Som en person som skåpsuper, liksom kuttrar och mår gott i min ensamhet & utåt sätt så är det en jäkla massa ursäkter.

Delvis är det såklart omgivningens reaktioner som får mig att sänka mig själv lite, backa bak något, ha en mildare framtoning. Alla dessa frågor kring vad jag gör, hur jag gör det, hur löser jag det ekonomiskt bla bla bla och när jag kan svara på allt detta rakryggat så blir ändå reaktionen som en jäkla klåda i personen. Som att det kliar nåt jävulskt för att jag går runt & njuter av livet. Kan vara så att dessa personer skulle vantrivas med att leva som jag gjort den senaste tiden, men kan också vara så att de hade älskat det. Och det är den egna längtan som kliar.  Men delvis är det såklart också inom mig själv, att jag inte fullt ut kan tillåta mig detta. Eller kanske att jag inte fullt ut anser mig förtjäna detta. Att jag inte tror tillräckligt på mig själv.

Ja jag njuter av livet, jag har haft förmånen att vara tjänstledig i nästan ett helt år. Jag har många gånger fått höra att jag har tur, tur som får och fått vara så fri i det jag gör. Ja, absolut visst har jag tur har jag tänkt, jaaaa minsann jag har tur. Tur som fått möjligheten till ett sabbatsår för att fokusera på mig och bygga nya företagsben, tur som har en del sparade medel på kontot som gör det möjligt. Tur att jag jobbat ihop en buffert i företaget som gett mig utrymmet. Tur som har fått in de uppdrag i företaget som jag haft, tur att jag klarade mig så bra ifrån utmattningsdepressionen, tur att jag kommer få min bok tryckt. Tur att jag under våren blivit kontaktad av ett företag som arbetar med min passion och som jag inlett samarbete med. Ja nog var det minsann allt lite tur att jag även fått hålla kurser i det jag brinner för. 

Ja, jag har nog tur ändå som har det så förspänt på många sätt.

Och här tänker jag stoppa mig själv direkt och säga att Ingen annan än mig själv har gett mig dessa förmåner.

Visst har jag tur, men grejen är den, inget av dessa saker har kommit av sig självt till mig. Det finns ett stort förarbete utfört till allt jag nämner ovan och det förarbete har jag själv stått för. Jag har inte fått något serverat på silverfat utan jobbat mig till det läge jag står i idag. Det som kommit till mig i form av uppdrag och samarbeten har kommit för jag har gjort jobbet innan. Jag har investerat min tid, mitt engagemang, min kunskap, min energi, pengar som har genererat utdelning. Jag har tagit nacksving på mina rädslor, lyft på stenarna, gallrat ut liken ur garderoben, allt för att hitta nya vägar och nya sätt till ett för mig välmående och rikt liv. 

Ju mer jag reflekterar i detta desto mer känner jag att jag eldar igång. Mitt egna ledarskap är jante ut i fingerspetsarna för jag kan ju Inte ens ge mig själv cred för det sjuhelsikes arbete jag gör och gjort för mig själv. Det kan ju inte bli annat än ursäkter när jag inte ser min egna insats i detta. Eller ser gör jag ju, annars hade jag inte ens skrivit detta. Men verkligen känna det också, där behöver jag kliva in och verkligen ta åt mig äran.

När jag fjösar på, ursäktar, förmildrar så förminskar jag även mig själv. Jag fråntar mig själv min egna storhet och min egna kraft. Jag till och med nu reagerade jag själv på ordet storhet, men jag tänker låta det stå kvar. Om inte jag kan ta mig själv och mina förmågor på allvar, vem ska kunna göra det då?

Jag är inte förmer eller bättre än någon annan, men jag är fanimej någon. Och visst ska väl jag, jag ska och kan hur mycket jag vill. Jag har verkligen gett mig själv en gåva detta år och det har genererat fantastiska människor och samarbeten. Jag mår jättebra, jag njuter av livet, jag är förväntansfull & jäkligt tacksam. Och just nu känner jag mig oerhört stolt över mig själv. Jäkligt stolt faktiskt om jag ska vara ärlig. Jag har inte bara tur, jag har banne mig skapat något fantastiskt för mig själv också.

Jag är inte där ännu dit jag är på väg, men nu är det slut på ursäktande, förminskande & anpassande. 

Jag kan heller inte säga att jag åstadkommit detta själv för jag har haft otroliga vänner, mentorer och coacher att bolla med, fått stöd av. Men jag har fått sträcka ut handen för att kunna ta emot & jag har börjat gjort något utav de insikter som kommit till mig. 

Så tillbaka till det Autentiska självledarskapet om vad det handlar om för mig. För mig är det att utvecklas, förbättras & att optimera sig själv. Att förstå hur jag är sammansatt, vilka är mina styrkor och förmågor och hur kan jag använda mig av dessa på bästa sätt. Och på vilket sätt kan jag bidra till min omvärld med detta? Vad står i vägen för mig, vilka begränsningar och rädslor sitter jag med och varför gör jag det. Är dom ens sanna? 

Men framförallt, de svar och insikter jag kommer fram till. Vad gör jag med dem? Konstaterar och ser vart skavet ligger och fortsätter på samma sätt som tidigare. Eller låter dem förankras i mig, bli ett med dem och göra på nya sätt. Här är nyckeln för mig i självledarskap, vad jag väljer att göra med mina insikter. När jag tar ansvar för dem, använder och förädlar dem, det är då jag leder mig själv autentiskt.

Nu är det dags att släppa vadderingen, bälte, kudde och kroppsskydd!

Slutligen så vill jag även uppmana oss alla att inte vara så jäkla snål med att bekräfta andra människor. Vi är ofta duktiga att sluta samman i tunga stunder, när det går tungt, trögt, motgångar, vilket är fantastiskt i sig. Men vi är jäkligt snåla i att vara delaktig i att glädjas med andra. Vi är alldeles för mycket Jante i det med.

Säg det där orden du bara tänker men inte kommer dig för att säga. Även om det gnager av missunnsamhet eller avund, det kan göra skillnad för någon annan. Det kan göra att just denna person vågar njuta mer, glädjas mer & stärka sig själv. Bara av att uttrycka stödjande lyftande ord, gör att även Du lyfts upp. Bara genom att uttrycka stödjande, lyftande ord bidrar du till någon annans självledarskap och med det även ditt egna.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Camilla Johansson
info@camillanj.com

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *