0
0
Lyssnade på Johannes Hansen igår där han sa något väldigt viktigt om inre förändringar & som klingande så sant i mig.
Om vi gått igenom något omtumlade som faktiskt förändrar oss i grundvalarna så kan vi inte sträva efter att hitta tillbaka till den vi var innan. Vi är inte längre densamma, vi har förändrats. Något inom oss har förändrats. Ett trauma, separation, en nära förlust, en sjukdom, ett svek eller det som än har påverkat oss.
Försöker vi jaga fatt den vi var innan så kommer vi inte komma vidare.
När vi påverkas djupare så förändras vi, vare sig vi vill eller inte. Något händer inom oss, något skiftar.
Det som hade en drivkraft i oss tidigare kanske enbart skapar en tomhet nu. Det som vi tyckte var viktigt tidigare, kanske känns som en bagatell. Det vi tyckte om att göra finns inte längre någon passion för.
För att inte fastna & stagnera i jakten på det som var behöver vi istället rikta fokuset framåt, till den vi är nu. Att nyfiket börja utforska vem vi är där vi befinner oss just nu. Vad mår jag bra av, vem mår jag bra av, vad är viktigt för mig, vad tycker jag om att göra? Vad blir jag genuint glad av, vad gör mig ledsen?
Inte med en jämförelse med vad vi brukade tycka om eller mådde bra av utan som vi faktiskt är ett oskrivet nytt blad. Där vi nyfiket & kärleksfullt utforskar oss själva på nytt.
Vi får sörja det som varit och den vi varit men vi hjälper inte oss själva genom att försöka hålla oss fast vid det.
Vi förändras och livet med det.
Vi kan aktivt välja att göra en förändring och ibland så väljer någon annan det åt oss. Oavsett så påverkas vi.
Jag tänker också kring relationer som försöker ta omtag. Vart fokuset läggs. Att försöka sträva efter att få tillbaka det som fanns innan en kris eller att försöka skapa något nytt gemensamt? En kris förändrar personerna, utgångsläget blir nytt även här. Jag kan bara gå till mig själv och se att jag strävat efter att finna de fina stunderna som en gång varit. Finna mig själv, den jag var & det jag kände. Finna han, den han var. Ingen av oss är längre den vi var, det kommer inte ge varken oss eller relationen utveckling genom att söka där.
Jag tänker kring de livsomvälvande händelserna som varit de senaste åren. Att jag faktiskt haft ett skarpt öga i backspegeln, velat hitta denna energi & glöd jag hade. Jag har förändrats, jag är inte längre densamma som jag var för 3 år sedan.
Det som är viktigt för mig nu, var inte viktigt då. Det som gör mig glad nu fann jag inte samma värde i då. Det jag mår bra av nu fick inget fokus alls då.
Jag har tänkt att jag kanske har sänkt mina krav, att jag har tappat mina ambitioner & mål i livet. Men jag förstår att det handlar inte alls om det. Jag har fortfarande min energi, glöd & passion, när jag lägger mitt fokus på rätt saker och på rätt personer. Jag har fortfarande ambitioner & mål, men dom är inte densamma som de var för några år sedan. Jag har fortfarande min inre längtan och mina drömmar men även dessa har tagit andra former.
Jag har förändrats, livet har förändras. Jag ser det som att det förädlas, får en djupare förståelse, nya dimensioner och mening. De utmaningar och de motgångar som satt sig hårt har format mig till att med mer fingertoppskänsla se och känna vad som är viktigt på riktigt. Vad som verkligen betyder något.
Livet förändras och vi med det.
Vi kan välja att försöka hålla kvar vid det som varit, försöka gå tillbaka eller så släpper vi taget om backspegeln och istället nyfiket börjar följa och utforska.
Vad känner du när du läser detta? Dela gärna med dig <3
