0
0
Livets resa är bra allt intressant, kanske ännu mer när pusselbitar börjar läggas på plats & det går att se vägen som ledde fram till just denna bit.
Alltså att titta lite i backspegeln för att förstå hela bilden som utkristalliserats.
Varför jag gjorde vissa val, sökte mig till vissa saker, som jag kanske inte fullt ut förstod då men som lett mig till min nya pusselbit.
Jag har i dagarna börjat läsa konstterapi vilket nog skulle få mig att brista ut i ett gapskratt för några år sedan. Jag – konstterapi – hahahahahahah, nähähääää du, jag som inte kan dra ett penseldrag. Det var min bild av mig själv som konstnär. Fokuset låg på att det handlade om att måla, att det skulle bli ett färdigt verk, resultatet som skulle bedömas av någon annan utifrån. Min teknik & skicklighet som skulle granskas med lupp.
Hade det varit det, det handlade om, så hade jag fortfarande skrattat åt denna terapiform och framförallt på tanken av att studera till en utförare av det.
Men ni vet, när själen vill något, vill det väldigt starkt, pockar på ens uppmärksamhet, då är det bara att följa, även om idén känns helt befängd till en början.
Vad i hela friden ska det ge mig och vad skulle jag kunna bidra med i detta?
Men bara av att tagit mig igenom de första modulerna så inser jag att jag utövat konstterapi de senaste 10 åren, i egen regi, för egen läkning. Längtan och behovet av den kreativa processen, skapelseprocessen har jag gett uttryck för i olika former men som jag inte förstod då. Jag har använt det som ett alternativt kommunikationsmedel och kanske främst just för själen vilket Konstterapi handlar om.
Så ja, jag är en konstnär i allra högsta grad, jag älskar det kreativa flödet, jag älskar att vara en del av den skapande processen. Slutresultatet är inte det viktiga utan det är vägen dit som ger mig tillfredsställelsen. Närvaron, fokuset, lugnet, euforin det ger att få komma till uttryck om det så är via att skapa ett smycke, dans, en målning, skriva denna text eller vad det är för skapande jag ger mig i kast med.
När jag ser tillbaka på tiden då jag blev sjukskriven för utmattningsdepression så är det just där och då jag började kliva in i denna kreativa process igen, i flödet.
Kanske det var avsaknaden av den som ändå gjorde mig sjuk, själen blev sjuk?
Jag minns ett tillfälle, som jag också omnämnt i min bok, det var när jag gjorde ett litet vårarrangemang till altanen. Lite jord, lite blommor & stenar som formades till en skapelse. Kanske inte det vackraste ögat har skådat, men för mig blev det en ögonöppnare, eller kanske själsöppnare. För det handlade just om processen, resan till att utforma det lilla verket. Något skiftade inom mig när jag satt där i morgonsolen med den varma jorden runt mina händer, livskraften och färgerna i de små blomplanterna, de lena ytorna och de mjuka formerna på stenarna. Något som jag tror jag beskrev som ett hopp om något bättre och det låg en sanning i det. Men jag tror också att detta skifte tände lågan inom mig igen, kreativiteten, längtan, drömmarna, fantasin. Jag fick kontakt med något inom mig, min egna inre skattkista.
Och Det här var första gången på väldigt väldigt länge som jag verkligen kände något inom mig, något starkt och levande.
Sen har det fortsatt, naturen och vyerna som jag rörde mig i och som jag betraktade, som jag fortsätter röra mig i och betrakta. Något händer i mig när jag är i detta element, jag ser skönheten och storheten i det lilla, jag känner den i varje cell och jag vandrar i storslagna konstverk. Ibland räcker det för att känna mig tillfreds och ibland behöver jag sätta ord på det, skriva av mig. Ibland tar jag foton för att föreviga dessa ögonblick, bevara & nära upplevelsen.
Jag har använt skrivande till stor del för att komma till uttryck, inte för att någon ska läsa och förstå alla gånger utan för att sätta ord på det jag själv känner för att göra det mer begripligt. Det blev till slut en bok och en blogg. För det jag skriver har visat sig även hjälpa andra, vilket är otroligt fint.
Jag skapade smycken under en tid, små änglar av olika pärlor och ädelstenar och laddade dem med vad jag kände att den som skulle bära det behövde. Jag började bygga kakfat, jag gick runt på olika loppisar och valde ut tallrikar i olika former, färger, motiv. Tallrikar som jag upplevde hade en historia att berätta. Jag monterade ihop dessa med stativ och gav dem ett namn, kanske det var en tidigare ägare av tallriken vars namn det fick, eller så gav jag de bortvalda tallrikarna ett nytt liv med sitt namn.
Jag började dansa, å herregud vilken fantastisk terapiform att få komma till utryck inom. Nej, jag är definitivt inte tekniskt duktig, graciös eller speciellt smidig. Men jag fick verkligen utlopp för så mycket härbärgerade känslor inom mig. Jag förstod också efter en tid att jag behövde tycka om musiken, känna den, förstå vad låten ville förmedla för att uttrycka även det via mig. Musik som jag inte tyckte om, hände ingenting inom mig. Jag fortsätter dansa och förutom att det är ett kraftfullt kommunikationsmedel för mina känslor så har det även hjälpt mig att bygga upp mitt självvärde.
Jag hoppade på en kurs på ABF i keramik och jag blev helt fängslad av att dreja. Samma där, resultaten, mina verk kanske inte var något storslaget. Men känslan att sitta med händerna slutna runt lerklumpen, hur det sipprar ut våt lera genom fingrarna. Hur minsta lilla justering av fingrar och grepp ändrar formen helt, hur jag fick något att växa fram under mina händer, otroligt tillfredsställande känsla. Fullt närvarande, fullt fokuserad på skapelsen.
Jag färglade mycket Mandalas, lugnt och metodiskt fick pennan röra sig inom förutbestämda ramar. Färger i olika mönster, vilka gick ihop bäst, vilka toner ville jag hålla ihop. Vad skapade det för känsla i mig. Sedan började jag skissa på nakna kvinnokroppar som sedan blev tavlor kopplade till kroppens energisystem, chakran. Varje chakra hade sitt uttryck som visade sig i kvinnokroppen. Idag förstår jag att dessa målningar var mitt egna uttryck för sensualism, kvinnlighet och sexualitet. Något jag hållit tillbaka djupt inom mig, sett som något skamfyllt. Men i takt med att jag började acceptera och uppskatta min egna kropp, upptäcka det njutningsfulla med min kropp, kom i kontakt med min sensuella och feminina sida så fortsatte jag att utveckla det med hjälp av målningarna.
Är det storslagna verk? Nej, inte alls, men för mig har det varit storlaget att skapa dem. Och jag forsätter att måla när andan, lusten och behovet uppstår. När jag känner den själsliga klådan som jag ofta gör när jag inte har fått använda mig av mig själv eller komma till uttryck i det jag behöver.
Alla dessa former jag använt och använder mig av de senaste 10 åren hade jag inte riktat blicken åt tidigare, för jag är ju ingen konstnär, jag är ju för gammal för att börja dansa, jag har ingen ro för att sätta mig ned och pyssla, jag kan inte skriva, jag har inte tid eller vad det nu är för ursäkt som använts. Dessa former kanske inte har gett ett resultat i form av ett storlaget verk för andra att beskåda, men dom har gjort något storslagenhet inom och med mig. Dom har hjälpt mig att stegvis återknyta kontakten med mitt inre, med den jag är. Väckt liv i mina drömmar, min kreativitet och att återkoppla kontakten med mina känslor. Men det är även ypperliga medium att kunna uttrycka dem i & det häftiga är att det är just vad Konstterapi handlar om.
Så jag förstår nu varför jag skulle läsa denna utbildning, jag förstår också att jag varit vägledd till att ta mig an olika konstformer. Det har aldrig handlat om att jag ska skapa något för andras beskådning utan det har handlat om att låta min själ få komma till uttryck.
Och ja, så här med facit i hand nu, så vill jag verkligen inspirera Dig att hitta en eller flera former där du känner att du kan komma till uttryck. Låt inte tron om att du t.e.x inte kan måla stå i vägen, utan måla för att du finner en tillfredsställelse i det. Ställ frågor till dig själv, du kanske känner dig ledsen, om den känslan hade en färg, vilken skulle det vara? Om den känslan har en form, hur ser den formen ut? och låt penseln börja svepa över duken.
Om det är ett för stort steg att ta, börja med att vara en betraktare av andras konstverk, en tavla, en dansare, naturen, en vacker vy etc. Bara iaktta ditt motiv och iaktta det som väcks till liv inom dig, vilka känslor osv. Vad är det du ser och vad är det du känner? Om du tittar på en tavla kan det vara spännande att vara nyfiken på hur denna tavla kom till liv. Hur kände sig den konstnären, vad tror du denne vill förmedla osv. Finns inget rätt eller fel utan låt fantasin och kreativiteten flöda. Jag lovar dig, det händer mer inom dig än vad du tror.
En tanke som slagit mig dessa dagar, tänk om en orsak till att Psykisk ohälsa fortsätter att stiga handlar om avsaknaden av det kreativa och skapande flödet? Att våra själar inte längre har något forum att komma till uttryck?
Den väcktes när jag läste om den engelska målaren Adrian Hill. På 1940 talet drabbades han av tuberkulos och sattes i karantän. Han bestämde sig då för att börja rita och hans återhämtning var häpnadsväckande. Efter det började han betona sambandet mellan läkande och genom skapande tillfredsställa själen.
Jag sätter ihop detta med min egna resa, att min återhämtning & läkning var så pass effektiv kanske helt enkelt handlade om att jag hittade forum som min själv kunde uttrycka sig i.
Vad tänker du?
