0
0
Då var jag tillbaka till den plats som gjort stora avtryck i min inre värld, inte bara för att jag vid varje tillfälle har strålat samman med mina barn på denna plats. Utan även för att den på något sätt har en stark dragningskraft på min själ.
Första gången var sommaren 2020. Jag levde då i en väldigt destruktiv relation under ett par år, jag insåg det inte själv till en början. Min son jobbade som kock på denna plats & jag och min dotter bestämde oss för att åka ned till honom och hälsa på några dagar. Jag kände väldigt starkt inom mig att denna resa var enbart för mig och dottern, för att få vara tillsammans med bägge mina barn. Jag bokade resan utan att ens kolla av med min dåvarande sambo, jag ville inte att han skulle vara med och heller inte få utrymmet att tycka något om det.
Jag minns dagarna innan vi skulle åka, denna längtan att få komma iväg, att få komma bort från denna plats jag befann mig på. Jag förstod inte då hur sjuk den var för mig att vistas i. Men det var verkligen som något inifrån mig styrde och ingenting hade kunnat gå fel eller hindrat oss att ta oss dit. Vi skulle bara dit.
Vi anlände en eftermiddag. Solen stod fortfarande högt på himlen, det var varmt när vi gick längs grusvägen som skulle leda oss ned till restaurangen & hotellet där han var. Det raspade under skosulorna av det vita kalkgruset och det virvlade upp kalkdamm efter oss där vi gick. Det här var på slutet av sommarsäsongen så det var inte många människor i rörelse.
När vi närmade oss byggnaden slog en behaglig doft av mat emot oss, fönstret till köket stod på vid gavel och det slamrade hemtrevligt ifrån köket samtidigt som toner från skön musik sipprade ut genom öppningen. Musiken ackompanjerades av syrsors spelande och jag kunde känna hur jag började sänka mina axlar, att jag sakta började slappna av. Som om jag flytt från fara och nu fick kliva in i en trygg famn.
Det var känslan då & idag ser jag det även ur ett annat perspektiv, ett själsligt.
Min son måste ha sett oss när vi kom gåendes längs grusvägen, för helt plötsligt stod han där på trappan till hotell ingången. Solbränd, iklädd en grå t-shirt och med ett svart förkläde över. Det blonda håret var bakåtkammat och ihopsatt i en hästsvans och han hade en svart Lakerskeps på huvudet.
Jag minns än idag hans leende, detta otroligt vackra inbjudande leende och lystern i hans ögon. Han var så otroligt ståtlig, så otroligt vacker och han hade aldrig behövt säga ett ord för jag visste bara att vi alla är nu på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Mammahjärtat svämmande såklart över så tårarna avslöjade nog min tacksamhet att få vara just där och då.
Vi blev visad till vårt rum som blev ännu en upplevelse som jag än idag minns i varenda cell. När vi klev in i rummet var det som att rummet fortsatte i all oändlighet. Ett litet kvadratiskt rum med trägolv & ljusgula väggar, en stor dubbelsäng bäddat med vita sänglakan med fluffiga kuddar och täcken. En vacker gammal stol, där det låg vita badlakan och handdukar. Två små nattduks bord och en stråhatt upphängd på väggen. Mitt emot ingången till dörren var det två stora fönster som inramades av vita långa gardiner. Fönstren stod uppställda så gardinerna rörde sig sakta av vinden och genom denna öppning speglade sig solen i det oändliga havet.
I och med jag klev över tröskeln slog ett korsdrag mot mig, som blev en djup inandning, axlarna föll ned ytterligare ett snäpp och ögonen vilade ut på det glittrande stilla havet. Känslan av att andas ut och komma hem, så tacksam, så lycklig.
När vi packat in våra saker i rummet bytte vi om till badkläder och gick ned till badplatsen. Solen hade påbörjat sin nedstigning så ljuset hade skiftat från vitt ljusgult till mer orange, skärpan i solens strålar hade ebbat ut till ett mer värmande hölje.
Vid vattnet stod det några solsängar som hörde till hotellets gäster som jag och dottern kröp upp i. Dottern sträckte ut sig och blundade, jag satt ihopkrupen och lät blicken bege sig ut på det nu spegelblanka havet. Jag kände åter igen denna enorma tacksamhet, välbehaget och känslan att här och nu har jag allt. Jag slappnade av, andades ut och kände en sådan frihetskänsla som jag inte upplevt på väldigt länge. När jag sitter där och blickar ut över havet så ser jag i ögonvrån på den tomma britsen bredvid mig att jag ligger där i fosterställning, flämtandes av utmattning.
Jag vet inte än idag om det var min själ jag såg som var utmattad. Eller om jag såg mig själv via själens ögon hur pass utsliten jag var. Hur hårt ansatt jag levt, ständigt på tå, ständigt avläsande, inlyssnande, aldrig sänka axlarna, alltid vara beredd. Det var känslosamt och omtumlande och det skedde i ett ögonblick.
Men det kunde inte bli tydligare än så, stannar jag kvar i det sjuka då kommer jag att själv bli sjuk, riktigt sjuk.
Kommande 4 dagar på Gotland kommer jag alltid bära med mig nära som den starkaste och kanske den mest minnesvärda upplevelse jag någonsin haft. Det var som balsam för själen som det så vackert uttrycks, men alla upplevelser var verkligen som något varmt, ombonande & berörande. Sällskapet, platserna, elementen, maten. Jag njöt av varje sekund och ville inte att det skulle ta slut. Varje dag kändes som den pågick i en evighet, i en underbar rytm och jag sög verkligen in varje intryck och känsla. Det var magi!
Och denna upplevelse hjälpte mig också senare att ta mig ifrån den sjuka platsen jag befann mig på och även avsluta den destruktiva relationen.
Året därpå gjorde jag om denna resa då bägge barnen fanns på plats där. Även om denna resa inte innebar att jag flydde från något. Och även om det var lite stökigare miljö, fler gäster och vi blev ett större sällskap där lite mer hänsyn & respekt behövde tas så blev den själsliga expansionen densamma. Som om allt jag upplevde hade detta varma hölje kring sig. Sinnena skärptes, denna in och utandning som jag enbart upplevt på få platser i livet tidigare.
Två år senare är jag tillbaka igen. Jag har inte flytt från något, jag har någon och ett liv hemma jag varken vill eller behöver fly ifrån. Mina barn såklart är en stark dragningskraft hit, vi är alla 3 nu samlade på samma plats igen.
Men jag förstår nu att det är verkligen även en själslig upplevelse att vara här.
Gårdagen spenderade jag helt ensam vandrandes runt på en ödslig halvö. Denna annars så befolkade plats under turistsäsong drog nu ett djupt andetag och lät mig vandra i mellanrummet mellan in & utandningen. Jag följde strandens kant och lät sinnena expandera, iakttog vyerna, kände lugnet & harmonin fylla varenda cell, doften av tång och bräckt vatten, vinden mot ansiktet, värmen mot huden, ljuden från havet som rullade in mot stenarna, fåglarna som skriade i skyn.
Jag stannade upp vid en gammal bänk och reflekterade över känslan i mig själv, att verkligen få plats med hela mig, hela min själ. Jag såg hur jag flöt ut och flöt samman med allt som var runt omkring mig. Som att jag blev en del av elementet. En viktig kugge i ett gigantisk maskineri.
Ord, bilder, ideér vaknade till liv, längtan att komma till uttryck, skapa gav sig till känna igen. Men inte med en forcerande känsla att gå till handling direkt (som jag gärna tenderar att göra) utan mer ett inväntande på ett tillfälle som kommer presentera sig framför mig.
Det är även som att en livscykel nu har nått sin ände och början på något nytt har startat upp.
Det här kanske är ett avslut på just denna plats som har kommit att bli ett viktigt landmärke för mig. Men också ett avslut på en del av mitt liv som inte längre fyller någon funktion eller värde. Ett tidigare agerande och förhållningssätt till livet får nu dö ut. Samtidigt som det också vilar en stark nystart i detta, om det är kopplat till platsen eller inte kommer visa sig. Men att jag nu knyter ihop säcken & att denna plats har varit viktig för att kunna göra det råder inga tvivel på längre.
Så jag tror verkligen på att vi har en själ som visar oss vägen, den väg som vi ska gå, den vi ska följa. Ibland behöver den bli högljudd för att vi ska höra och känna den, för mig visar den sig som en inre längtan, en kallelse till någonstans. Ibland räcker det med små viskningar. Och ju mer jag låter den ta plats, ger utrymme för den, ju mer tillit jag visar den, ju mer jag vågar vila tryggt i baksätet, desto tydligare ger sig den till känna.
Jag som vurmat så starkt för självledarskapet & gör till viss del fortfarande, vårt inre ledarskap. Men det är en enorm skillnad att mentalt leda oss själva och att själsligt göra det. Det förstår jag nu & jag inser också nu i skrivande stund att det jag börjat utöva för mig själv är just själsledarskap. Ett nytt sätt att navigera mig fram i livet & jag tror jag har behövt förstå och använda mig av självledarskapets verktyg för att nå in till själen, eller för att Låta själen komma in
Kram <3
