Am I Aware?

I stort sett hela mitt vuxna liv har jag låtit mitt förflutna, dåtiden styra mina val & mina beslut framåt. Låtit mig bli fängslad & begränsad. Att inte kunnat njuta av livet fullt ut, inte vågat – ifall jag blir fråntagen det. Aldrig vågat älska fullt ut ifall jag skulle bli sårad eller sviken. Aldrig tillåtit mig att nyfiket utforska, känt mig fram, lekt mig fram för då har jag varit ansvarslös.
Jag har trott att jag inte varit tillräcklig eller duger som jag Är utan jag har behövt bevisat mitt värde genom att prestera och vara duktig.

ALLT detta har handlat om dåtiden, mina automatiska tankar som byggt mig ett fängelse & som drivit på mig obarmhärtigt. Tankar som inte haft en uns av sanning i sig men som blivit en sanning för mig.

Dan före dopparedan

En dag som denna, dan före dopparedan, sitter jag i sängen med datorn på benen och skriver. Jag känner mig lugn, tillfreds, förväntansfull & väldigt tacksam. Jag är närvarande i min kropp, en enorm värme i hjärtat och jag lyssnar på min hunds djupa andetag där han ligger utsträckt i fotändan av sängen. En för mig underbar start på dagen. Dan före dopparedagen.
Det får mig att tänka bakåt, hur det har sett ut tidigare i livet när jag fastnat i gasläget, i prestationsträsket, i görandet istället för varandet. Denna dag var nog den mest kritiska, då jag flängde runt som allra mest, liksom kramade ut det sista inför julen. Dagen D närmade sig, Juldagen, den enda dagen på året jag befriade mig själv från prestationsprinsessans piskande ord.