0
0
2022 är det 9 år sedan jag blev sjukskriven för Utmattningsdepression.
Det är 5 år sedan jag började skriva på Frihet att vara Jag och 3 år sedan jag skrev de sista raderna på boken. Sen fick den ligga gömd i datorn, jag var inte redo då.
Det har hänt mycket i mitt liv sen jag skrev de sista raderna, stora förändringar inom mig själv och stora förändringar i min omgivning.
Nya utmaningar jag behövt eller tvingats att kliva in i, rena blessings som lagts fram framför mig när jag fortsatt följa min väg.
Jag har påbörjat en ny bok, som nog kommer bli två när dom är klar. Dessa kommer inte behöva ta lika lång tid, det är tydligare nu syftet med böckerna och jag är heller inte rädd för att dela med mig. Jag vet nu att det behövs, vi behöver våga vara autentiska inför varandra. Vi behöver våga visa oss själva i vår fulla prakt, med både våra mörka och ljusa sidor. DU behövs i din renaste form, den Du är bakom din fasad, bakom dina prestationer, titlar och roller. I denna sårbarhet kan vi verkligen finnas för andra, för varandra.
En dag som denna, dan före dopparedan, sitter jag i sängen med datorn på benen och skriver. Jag känner mig lugn, tillfreds, förväntansfull & väldigt tacksam. Jag är närvarande i min kropp, en enorm värme i hjärtat och jag lyssnar på min hunds djupa andetag där han ligger utsträckt i fotändan av sängen. En för mig underbar start på dagen. Dan före dopparedagen.
Det får mig att tänka bakåt, hur det har sett ut tidigare i livet när jag fastnat i gasläget, i prestationsträsket, i görandet istället för varandet. Denna dag var nog den mest kritiska, då jag flängde runt som allra mest, liksom kramade ut det sista inför julen. Dagen D närmade sig, Juldagen, den enda dagen på året jag befriade mig själv från prestationsprinsessans piskande ord.
”I ärlighetens namn trodde jag att om jag vilade helt och hållet på juldagen skulle jag klara mig hela året, och då menar jag även den mentala vilan. Juldagen var helig för mig. Då tillät jag mig att släppa allt. Vi kollade på film, åt rester av julmaten och julgodiset. Vi åkte madrass, barnen lekte med sina julklappar, jag läste bok och jag bara älskade dessa juldagar tillsammans med min familj. Jag gav mig själv en dags semester från prestationsprinsessan, och någonstans trodde jag att det skulle räcka. Och det räckte, under några år.” – Utdrag ur Frihet att Vara Jag
Jag liksom rusade in i julafton så jag inte riktigt hann med att vara närvarande, den skulle bli så bra så möjligt för barnen, så otillräckligheten satt på axeln och talade om allt jag missat eller inte gjort tillräckligt bra inför och under denna dag. Och där på julaftonskvällen när lugnet började smyga sig på så grep tröttheten tag i mig och lättnaden över att årets mest ansträngda dag var över och jag kunde kliva in i juldagen och bara släppa allt för en dag.
Jag kan inte säga att jag inte tyckte om julen, jag tyckte och tycker det är jättemysigt. En otroligt fin högtid, älskar färgerna, alla ljuspunkter & samvaron. Men det var just det jag tappade bort, jag sprang på så fort så jag inte hann med att stanna upp och njuta av det som var det viktigaste.
Varje julaftonskväll avslutade med att vi satt runt granen med barnen, lugnt och stilla och de fick öppna sina resterande julkappar. Den stunden var lika magisk som juldagen. Lugnet & närvaron, samvaron tillsammans utan krav, stress eller press. Där och då fanns inget mer jag kunde göra, ha gjort mer av utan bara stanna upp, andas ut och bara vara där.
Jag kan inte göra något ogjort och jag var verkligen inte medveten om min egna framfart. Varför jag drev på mig själv så hårt, eller varför jag upplevde sådan stress inför denna högtid. Jag förstod inte heller mig på mina egna reaktioner, känslostormar eller hur mina tankar rusade åt alla håll. Jag hade inga verktyg då, jag var inte medveten. Jag lät mig kidnappas av amygdalans uråldriga reaktionskedja och lät den medvetna delen av hjärnan slumra sött vidare.
Jag kan inte säga att jag går helt avslappnad in i julen nu, ja just idag kan jag säga att jag är avslappnad. Men även detta år, trots att jag kan & vet så mycket mer så har jag kidnappats av otillräckligheten & stressen. Men det handlar mer om att jag inte gör det jag ska betydligt tidigare, att jag inte planerat in det jag behöver göra för att det inte ska bli så stressigt mot slutet.
Herregud, det är ju inte så att julen kommer som en överraskning varje år. Nej, den är på exakt samma datum, exakt samma månad VARJE ÅR. Och ändå så planerar jag inte in det bättre, fördelar ut momenten som jag behöver göra tidigare. Nääää det är ju så långt fram, jag hinner.
Sen är det så att det kroppen bär fortfarande minnen från tidigare år, från ett halvt liv, som kickar igång av sig självt, jag är van att gå på autopilot. Så jag får fortfarande jobba på att stanna upp när kroppen reagerar på negativ stress. Göra en halvhalt, ifrågasätta mina tankar om dom verkligen är sanna, vilka känslor som väcks av dessa tankar och hur dessa känslor vill få mig att reagera ut, helst i affekt.
Innan jag agerar åt något håll så behöver jag halvhalten, ifrågasätta & i denna halvhalt så påminner jag mig också om det som är viktigt på riktigt.
Nu är mina barn stora och självklart så underlättar även det i det inferno som lätt uppstår för många av oss inför julen. Men jag vill tror att det viktigaste egentligen även för våra barn är att vi faktiskt är där, närvarande. Inte att det är ett skinande rent hem, ett dignande julbord & julklappar i drivor.
Jag har förstått på senare år att en del av min framfart inför julen har handlat om att jag har velat skapa samma känsla för barnen som jag hade för julen när jag var barn. Den längtan, förväntan och magin som jag kände inför jul. Den ville jag att barnen skulle få uppleva och i min värld så trodde jag den handlade om hårda värden, det perfekta till ytan såsom man ser det på många amerikanska julfilmer.
Men när jag tittat in i vad jag verkligen tyckte var magiskt, i det jag minns som allra starkast, det jag bär med mig i hjärtat. Det är morgonen på julafton, då vi satt tillsammans framför julkalendern & åt frukost tillsammans. Det var magi för mig. Det var jul!
Och den känslan kommer jag påminna mig om varje gång jag ställs inför prestationsprinsessan och de krav hon ställer. Japp, hon är kvar såklart, hon kommer nog alltid finnas kvar i mig. Hennes röst blir tystare och tystare och jag tror mindre och mindre på henne, även om det är en dag som denna, dan före dopparedan.
Bilden jag delar dag är min dotter för 10 år sedan, det var året innan det tog stopp. Det blev en fin påminnelse till livet och vad som är viktigt. Det kortet är taget ifrån jobbet. Jag var ”tvungen” att åka in på min lediga dag och boota om datorn så jag kunde ha koll vad som hände under julledigheten. Jag var ”tvungen” också att lägga ut det i sociala medier och visa på hur duktig jag var som med ena handen rullade köttbullar och med andra löste värdsliga jobbfrågor.
Slutligen, jag önskar dig det allra bästa! Jag är glad att just Du hittat hit & jag hoppas verkligen jag kan ge dig något av värde. DU behövs i din renaste form, den Du är bakom din fasad, bakom dina prestationer, titlar och roller. I denna sårbarhet kan vi verkligen finnas för andra, för varandra.
ÖNSKAR DIG EN RIKTIGT GOD JUL!
